Frilansbyrån Doris Produktion

Eftersom jag bara tittar på skräp-tv i vanliga fall så missar jag all Stor Journalistik (för dit räknas väl inte Malous konstiga förmiddagsprogram för hemmafruar direkt: ”Dagens moralfråga: du hittar en hundralapp på gatan, tar du den? Vi frågar tjejpanelen.”). Dessutom är jag helt värdelös på att följa programserier på tv. Men nu under sommaren har jag ändå lyckats pricka in några höjdar-repriser, till exempel Uppdrag gransknings sommarspecial. Säga vad man vill om skjutjärnsjournalistik, och ibland blir Janne Josefsson lite väl tendentiös, men nog har Uppdrag granskning bidragit till att förändra, skapa rättvisa och avslöja oegentligheter genom åren.

Störst intryck i sommarspecialen gjorde ”Spelet om de apatiska barnen”. Ni minns flyktingbarnen som slutade äta och prata, som låg apatiska och stirrade in i väggen. Dåvarande regeringen ville inte utfärda allmän amnesti, för det skulle vara en humanitär katastrof (hur har jag fortfarande inte förstått), en läkare uttalade sig om att barnen förmodligen var förgiftade av sina föräldrar, en annan säger att de är uppe på nätterna och äter i smyg. Allt detta visar sig naturligtvis vara bullshit. (Det kunde jag ha räknat ut med armbågen; om jag skulle be min åttaårige son att ligga blick stilla och stirra i väggen ett par veckor – otänkbart!) Metodiskt och tjusigt avslöjar Gellert Tamas lögnerna; läkaren som hade sett förgiftade flyktingbarn hade visst aldrig träffat några i verkligheten, läkaren som sa att de fejkade var visst helt emot ett mångkulturellt samhälle, och tyckte att barnens kultur inte passade i Sverige ändå.

När jag tittar på reportaget, och får lite hjärtklappning för att jag blir så upprörd över orättvisorna, påminns jag om varför jag ville blir journalist från början. Ni vet, sådär som man tänkte i gymnasiet: jag ska rädda världen och försvara den lilla människan och ställa makthavarna mot väggen. Men sanningen är att jag inte ens orkar läsa igenom bruksanvisningen till min nya telefon, glöm att jag sätter mig med protokollen från kommunfullmäktige och letar efter oegentligheter. Grävaren inom mig är försvinnande liten.

Dessutom tycker jag ofta synd om de som ställs mot väggen, inte för att de inte förtjänar det, utan för att det är så uppenbart att de är skiträdda, de sväljer och stammar och vet att de gör bort sig.

Hu. Tacka vet jag resereportage om guldkornen på Gotland.