Frilansbyrån Doris Produktion

Jag gissar att de flesta journalister fungerar på samma sätt som jag gör, det vill säga: hade vi inte haft en deadline hade vi inte gjort ett skit. Jag vet inte riktigt hur eller när det uppkommer, men jag vet att jag alltid har varit sån. Det är kanske skolsystemet vi är uppfostrade i som skapade oss? Läxan ska vara klar till imorgon, provet är på tisdag osv. Aldrig du får välja när du känner dig redo för prov eller lämna in texten är den är klar. Vissa människor fattar att poängen med att provet ligger nästa tisdag är att du ska ha en vecka på dig att plugga, de slår sig ner och läser en stund varje dag. De människorna blir nog inte journalister. Andra människor (jag) njuter av den lediga tiden som plötsligt står till buds och börjar vrålplugga måndag kväll klockan tio.

Men varför kan jag inte få in i min hjärna att jag inte går i skolan längre? Att det mesta jag gör i mitt yrkesliv och mitt privata liv är grejer jag gillar att göra och har valt själv? Varför ska jag behöva ta till sista minuten-panik och deadline-mani när jag skriver artiklar om spännande saker med möjlighet till språklig finess eller när jag skickar en tidning till tryck i vilken jag själv fått bestämma varje kvadratcentimeter av innehåll och layout? Tidsbrist, jovisst, att vara journalist är oftast ett stressigt jobb, men va fan, handen på hjärtat, hade jag börjat i tid hade det inte blivit så sinnesjukt tajt på slutet.

Men jag blir ju också som mest kreativ den där maniska tiden strax före lämning, och det är kanske det som är grejen. Hade jag börjat i tid hade det inte blivit lika bra. Jag gick en retorikkurs en gång, och till andra kurstillfället skulle vi hålla vårt första tal. Jag visste inte vad jag skulle prata om och sköt upp förberedelserna i oändlighet. En halvtimme innan lektionen hade jag gett upp – det skulle inte bli nån retorikkurs för mig, det här sket sig, jag hade ju inget att säga och det var ju liksom det som var hela poängen att man skulle ha. Men så plötsligt kom psycho-glimten och hjärnan började jobba på högvarv. En timme senare klev jag andfådd in på lektionen med ett på tunnelbanan nyskrivet tal i handen. Det hette ”sista minuten-panik är min enda tillgång” och blev faktiskt ganska lyckat. Sen dess har jag börjat se sista minuten-paniken för vad den faktiskt är för mig – en tillgång.