Semestern gjorde hjärnan till mos

Oj, vad det är segt att komma igång efter semestern. Blir man inte lite dummare av att vara ledig?

Jag och Adam satsade på sen semester i år och drog till Sydfrankrike de två första veckorna i september. I måndags satte jag mig, nyss hemkommen och med Medelhavets vågskvalp i öronen, och skulle skriva ett mysigt reportage om folk som heter skumma saker. Absolut inte ett svårt ämne, bara lite trevligt blaj och skojsig statistik. Men av någon anledning har jag flera gånger halvt om halvt brutit ihop den här veckan av arbetsbördan, skrivit om ingressen 15 gånger och med hjärtat i halsgropen suttit och stirrat på halvfärdiga meningar på datorskärmen.

– Jag kan inte skriva längre, min hjärna är hormonmos och det är ditt fel! skrek jag till snälla Adam i onsdags kväll, innan jag kastade mig i sängs och tyckte synd om mig själv för att jag både var gravid och dum.

Nu när repet är klart och lämnat och både Fia och Anna intygat att det inte var skit utan faktiskt hyfsat kul, sitter jag här och undrar hur två veckor på playan lyckades göra min hjärna till pulvermos.

Jag antar att det helt enkelt är så att det är svårt att starta upp hjärnan igen efter att helt ha kopplat bort allt. Visst, jag har läst tidningen då och då på semestern, kollat på CNN och hängt med i världshändelserna. Men jag har inte skrivit en enda mellanrubbe och inte gjort någon intervju.

Nu hoppas jag att nästa veckas jobb går att fixa utan att jag måste skälla ut Adam och smälla i dörrarna utan anledning. Annars måste jag ge honom en fin present för att han står ut med någon som jag.

Men jag är rätt orolig inför föräldraledigheten, hur seg måste man inte vara efter att i nio månader kopplat bort allt vad journalistiskt arbete heter? Hatten av för mina fantastiska meddorisar, som båda klarat detta med bravur. Nu vet jag inte hur mycket Jonas och Jonathan drabbats av detta, men jobben Anna och Fia gjort har i alla fall blivit finfina. Beviset finns i senaste Journalisten eller här.