Picnic-frilansare vs. dålig dag-anställd

I förra veckan var jag tillbaka på Doriskontoret efter nästan två veckor av skön påskledighet kombinerad med utspritt jobbande här och var; en lägenhet i Köpenhamn och en sommarstuga i Torekov, på ett Öresundståg, ett X2000, en villaövervåning i Hörby och ett stadsbibliotek i Halmstad. Att göra intervjuer och skriva om hur man lär barn hantera pengar eller hur man kan peppa varandra till att träna föll sig alldeles naturligt på alla dessa märkliga platser. Men att skriva om släktforskningstrenden på kontoret första dagen tillbaka visade sig däremot vara stört omöjligt. Varför?

Jag får picnic-känsla när jag packar upp min dator, min mobiltelefon och mitt anteckningsblock på en tillfällig plats och toppar med en kopp kaffe. Jag känner mig som en sval, världsvan frilansare som kan ta mig an världen från alla dess hörn. Känslan när jag kommer till kontoret efter en stressig hemresa, en glömd nyckel och med en deadline flåsande i nacken är allt annat än världsvan. Och resultatet blir därefter. Jag tappar all förmåga att ringa någon överhuvudtaget och i stället för att i alla fall maila någon eller kanske skriva en liten faktaruta förlorar jag mig i det världsomspännande nätets irrgångar med en gnagande känsla av obehag som enda följeslagare… Och då, just då, önskar jag för en kort stund att jag var anställd. Då har man råd att ha en dålig dag.