Frilansbyrån Doris Produktion

Ibland hatar jag att vara journalist.
Härom dan träffade jag Madeleine. Jag skulle intervjua henne för ett reportage till P1-morgon, i egenskap av ”person som växt upp med psykiskt sjuk förälder”.

Det första jag frågade henne i telefon var ”Kommer du att vilja vara anonym” och ”Har du varit med i media förut”.
När vi träffas för intervjun – på hennes lunchrast – hastar jag fram med frågorna. Jag visste ju att hela reportaget bara fick bli 5.30 långt – onödigt att komma hem med för mycket material alltså.
– Vårt hus kunde vara fullt av djur, både levande och döda, berättar Madeleine.
Jag nickar, skyndar vidare till
– Hur var din mamma mot dig?
– Hon stod utanför min sovrumsdörr och skrek hela nätterna…

Och jag känner mig verkligen som ett as, här sitter en helt främmande människa och berättar sitt livs stora skamliga hemlighet för mig, och jag hinner knappt lyssna för att jag är tvungen att få med de viktiga frågorna. För varje sak hon berättar väljer jag bort en följdfråga som jag inte har tid för. Jag skulle vilja veta vad hennes pappa gjorde under de år Madeleines mamma inte pratade med henne för att hon var en kopia av den riktiga Madeleine, tillverkad på Beckomberga, men det är ingen idé för det kommer inte att få plats i reportaget…

När jag går från intervjun skäms jag, och känner att jag borde ha skrivit en bok istället för att göra ett femminuters reportage till P1-morgon. Det hade gjort historien rättvisa, och också Madeleine, som var modig och berättade, förtjänade mer.

En bråkdel av Madeleines historia kan du höra i P1-morgon den 27 november.