Nu är jag en av alla de där konstiga människorna. De där föräldrarna som har registreringsskylt med sitt barns namn på som hänger på barnvagnen, som ger alla sina vänner och släktingar en kalender med bilder på sin bebis i julklapp och som bara tycks prata om vad deras unge har för sig hela dagarna. Jag har nämligen startat en blogg åt mitt barn.
Ja, det är vidrigt och lite patetiskt, jag vet. Till mitt försvar kan jag ju säga att Gretas farmor och farfar bor på andra sidan landet och jag vet att de blir glada av att få lite uppdatering om vad deras enda barnbarn gör och hur hon ser ut. Men samtidigt måste jag också medge att jag tycker att det är lite kul. Kanske inte det här navelskåderiet med att skriva ner vad man gör stup i kvarten, det känns mest pinsamt, men att välja ut fina bilder på Gretchen och sen läsa kommentarerna från släkt och vänner om hur fin hon är. Jag är nyfrälst, vad kan jag säga. Jag har i två månader fått känna på vad mina meddorisar redan vetat om ett tag, jag har fått lära känna en person som är mycket bättre och finare än vad jag och Adam nånsin varit. Och ungefär tio gånger om dan tittar jag på henne och tänker ”vad jag önskar att alla kunde se hur fin hon är just precis nu”.
Så egentligen är det lite riskabelt att starta en Greta-blogg, jag kommer kanske att få fnatt och lägga upp nya bilder fem gånger om dan. Jag kanske kompletterar bloggen med ett Twitter-konto och en Facebook-sida och börjar mailbomba alla jag känner med ett Greta-nyhetsbrev. Nej, så långt får det helt enkelt inte gå. Jag är väl fortfarande den där normala, vuxna människan som snackar skit om andra föräldrar som gör sånt här? Jag tror det. För hur betuttad jag än är i lilla G så skulle jag aldrig, aaaaaldrig skaffa en registreringsskylt till hennes barnvagn.
Tur att vi lever i ett jämställt samhälle och att Adam blir föräldraledig om ett halvår. I oktober kommer den normala och lite cyniska Johanna tillbaka, jag lovar.