Frilansbyrån Doris Produktion

…mig skall intet fattas. Det känns som att vi på Doris minst en gång i veckan säger till varandra ”hur fan gjorde journalister innan internet fanns?”. Innan man kunde googla fram någons hela livshistoria, eniroa sig till semihemliga nummer, luska ut var folk bor, vem de delar säng med och när de fyller år, och såklart hitta värdefull om än inte helt källgranskad info om det mesta på wikipedia. Vad jobbigt det måste ha varit för de stackars murvlarna. Och visst lever vi i ett ljuvligt informationssamhälle där man kan följa aktuella rättegångar live på nätet, titta på sitt favvoprogram när man vill och få tt-flashar i mobilen, men i ärlighetens namn medför det vissa risker för journalistyrket. Jag ser två problem.

1. Journalister blir latare.

2. Systemet är nästan löjligt sårbart. I morse ringde det på dörren här hos Doris och det stolpar in två trevliga men på det klassiska hantverkarsättet något burdusa unga män. De förklarar vänligt men bestämt att de ska byta ett rör på toaletten. Nu. Nej då, vi är inte så högljudda, fortsätt jobba du. Haha. En timme senare borrar de rakt in i min hjärna (typ) och har råkat kapa telefonsladden som – jaha, hoppsan så tokigt – försörjer mig med både telefon och bredband. Och där sitter jag. Stirrar sjukt kissnödig in i skärmen och uppdaterar gång på gång. Försöker desperat ansluta till nätverket fast jag vet att det inte kommer att gå. Kan inte i min vildaste fantasi förstå hur arbetet ska kunna fortlöpa. ”Ja, jag kan göra intervjun från mobilen!” tänker jag euforiskt och inser nästa sekund att jag inte har telefonnumret, det ligger på mailen. Börjar på något annat, slutar direkt igen. Resignerar. Börjar spela MS Röj.