Frilansbyrån Doris Produktion

”Alla nyblivna föräldrar oroar sig ju över sina barns ben och fötter” läste jag häromdagen i en föräldratidning. Eh? Nej…? Har ärligt talat aldrig oroat mig för att Greta ska vara kobent, vem sjutton gör det? Hon är en BEBIS och kan inte gå, jag kan greppa att hennes kropp nu inte ser ut som den kommer göra när hon är vuxen. Och sen när är kobenthet en stor grej?

Den artikeln fick mig att börja fundera på hur dumt det kan vara att skriva såna grejer; ”visst är vi alla si och så och tänker samma saker”. Det är förvånansvärt ofta man gör det också, särskilt när jag skriver notiser dyker den lilla generaliseringsdjävulen upp. Bland annat har Doris berättat för svenskarna att vi har utsmyckade balkonger nu för tiden, att vi gillar att skjuta på att städa, att vi ju är många som längtar ut när det blir vår och att det inte är så lätt att kämpa mot sockersuget. Rätt harmlösa generaliseringar kan man tycka, de flesta gillar nog inte städning och majoriteten av alla svenskar tycker säkert om våren, sommaren, julen, söta barn, hundvalpar och dylikt. Men utgår hela texten från en missvisande generalisering blir ju resten av texten mindre intressant. Jag läste förvisso artikeln om hur ben och fötter utvecklas hos bebisar, jag är förstagångsförälder och läser allt bebisrelaterat, men hela tiden satt jag och tänkte ”vad är det för knäppisar som oroar sig för bebisars hjulbenthet?”.

Just nu är vi alla väldigt peppade och glada på Doris, det är i alla fall en generalisering jag känner att jag vågar göra. Denna vecka är nämligen den första detta år som vi alla är på jobbet. Jag är tillbaka efter tio månader med min klimp, Fia har inte hunnit dra på semester än och Anna jobbar deltid och är föräldraledig på deltid. Känns jäkligt najs. Och i januari händer det grejer, då kommer vi för första gången någonsin jobba heltid alla tre! Woho! Det förtjänar en superhjältepose.