Framtidsdoris är här

Så var det plötsligt 2008. Fortfarande efter nästan 29 år i livet blir jag lika chockad varje gång det blir nytt år. What? 2008? Det låter ju som värsta spejsade framtidsåret?

När jag och och min barndomsbästis Ylva lekte med Barbie någon gång i slutet av åttiotalet gjorde vi en väldigt cool och spejsad framtidsmelodifestival där vi klädde och sminkade alla våra barbisar och sindysar i aluminiumfolieinspirerade silver-outfits och ställde upp dem på en scen som såg ut som ett rymdskepp gjort av kuddar. Vi fotograferade med min nya kamera och bildbeviset finns hemma i ett album. På skylten över scenen står det tydligt textat ”Eurovision Song Contest 1997”. 1997! Det var det mest spejsade framtidsår vi kunde uppbåda i våra vildaste fantasier. När jag tänker på att min åttiotalshjärna inte ens klarade av att se in i nästa millennium känns det inte lika konstigt att jag blir chockad av att det nu är 2008.

Tur i alla fall att chockerna kommer i etapper, om någon hade berättat för mig den där gången för tjugo år sen när jag satt och klädde Barbie i stanniol att jag år 2008 skulle vara journalist, ha eget företag, få barn och bo i Stockholm hade jag ju dött av chock. Eller så skulle jag bara acceptera att jag trots allt skulle bli vuxen om en tidsrymd som kändes som ungefär tvåtusen år.

Det är inte längesen som Doris var en spejsad framtidsdröm i våra begränsade små tidigt-tvåtusentals-hjärnor och på något vis känns det väldigt 2008 att vi köper skrivare till kontoret och har Svennis på intervjulistan. Med risk för att upprepa hyllningarna i förra inlägget måste jag säga att jag är sjukt stolt över mina kollegor som gjort Doris till en spejsad stanniolglänsande framtidsverklighet!