Frilansbyrån Doris Produktion

Jag ska flytta i helgen. Vår gamla lägenhet (som jag nu äntligen får kalla den) är fullare av saker än den någonsin har varit. Eller, nej, den innehåller ju förstås exakt lika mycket saker som tidigare give or take några flyttlådor, men när allt ska sorteras och packas fylls utrymmena upp som aldrig förr.

Att gå igenom gamla och nya papper och prylar är verkligen besvärligt och trivsamt på samma gång. Samtidigt som jag plågas av hur mycket SKIT jag äger och hur svår den är att slänga, roas och berörs jag av att förflyttas tillbaka till mitt eget förflutna. Apgamla grejer blandas med sånt som hamnade i botten av lådan när vi flyttade senast, dödstrista bankpapper varvas med lyckliga minnen.

I en liten bortglömd trälåda med orden ”don’t touch” prydligt textade ovanpå hittade jag ett brev jag skrev till mig själv när jag var 13, att öppnas på 25-årsdagen. Tre och ett halvt år för sent öppnade jag varsamt kuvertet med spänd förväntan och den för säkert alla journalister klassiska nostalgitanken ”å, tänk att jag redan då älskade att skriva, jag minns att jag var jätteduktig”. Snacka om antiklimax.

”Hej mig själv! Undrar om jag är gift nu? Har jag barn?…” Och så vidare. Förutom vem jag var ihop med och vem min bästis var ingick ingen annan information från 1992. Den överbegåvade 13-åringen med storslagna författardrömmar såg jag inte röken av. Enda riktiga behållningen av brevet kom sist: P.S Hoppas att jag inte knarkar D.S. Tur att jag har gamla dagböcker att titta i, annars hade kanske min världsbild förändrats så till den milda grad att jag gett upp karriären som skrivande journalist.

Och tur att jag rotade vidare i lådorna. Tre år på Journalisthögskolan lämnar ganska mycket dokumentation efter sig. Att läsa de första artiklarna, höra de första radioreportagen, se de hysteriska föreläsningsanteckningarna och minnas den oförblommerade skräcken när det första seriösa journalisttelefonsamtalet skulle ringas… Jag vet inte om jag någonsin utvecklats så mycket på tre ynkliga år. Ja, det skulle väl vara mina tre allra första då. Det är ren lycka att med viss distans se sin egen utveckling och inse att man tar helt nya saker för givet nu. Saker som för fem år sedan kändes oöverstigliga.

Så det gör inget att jag var halvkass på att skriva när jag var 13, det blev bättre. Och jag knarkar ju inte.