Sedan min dotter Greta föddes den sjunde januari (woho!) så har mitt liv slutat handla om deadlines, bokföring och snajdiga formuleringar och börjat kretsa väldigt mycket kring vad som går på tv. När jag inte är ute och fikar, som är en föräldraledigs huvudsyssla, så sitter jag mest i soffan hemma i Solna och ammar. Så jag har stenhård koll vad som går på tv, inte bara på kvällarna och eftermiddagarna, utan även vid tre-fyra på natten. Och mycket skit är det, kan jag säga. Mitt värsta är Ice road truckers, en dokusåpa om snubbar som kör lastbil på isklädd mark i norra Kanada. Det är fruktansvärt ointressant, som ni kanske förstår.
En annan slutsats jag dragit av mitt tv-tittande (förutom att mycket är skit, alltså) är att det är rent motbjudande att talkshowerna ger bort så fruktansvärt mycket prylar till sin publik. Det är förstås inget nytt, alla vet väl att Oprah gav bort bilar till publiken för några år sen. Men när man ser det varje dag på Oprah, Ellen Degeneres och Rachael Ray så blir man rätt äcklad. I tolv dagar före jul gav Ellen bort prylar för tusentals dollar varje dag. Tv-apparater, skor, presentkort, tv-spelskonsoler – en massa dyra prylar som ingen behöver men alla verkar vilja ha så mycket att de skriker hysteriskt för varje grej. Pratshowfolket förvandlar sig själva till levande reklampelare och läser upp små slogans till varje pryl. Kan ni tänka er om Malou von Sivers eller min nya favorit Fredrik Skavlan emellan intervjuer skulle hiva fram en Billy-bokhylla, läsa upp en slogan som Ikeas pressavdelning författat och skänka bort möbeln till alla i publiken?
Nordamerika är en konstig plats, helt enkelt. Reklam, prylar och pengar är det bästa som finns och folk är på allvar intresserade av att titta på ett entimmas program om frusna lastbilschaffisar. Det är min slutsats efter sex veckor framför tv:n.