När man frågar folk om deras intressen vill de alltid försköna sig själva lite, så gott som alla svarar ”vara i naturen” till exempel – hur många är det egentligen? En promenad på Djurgården räknas inte. ”Läser böcker” säger många – frågar man vad de läser just nu börjar de flacka med blicken.

Malena Ivarsson är (troligen) den enda person som jag har pratat med som svarat ärligt på frågan om vad hon gör på fritiden.

Slappar. Tittar på tv.

Helt ärligt. Det är väl det de flesta av oss ägnar oss åt så fort vi får chansen. Bra sagt, Malena!

Men så dök Lulu Carter upp och styrde upp det.

Fint va? (Jamen efter skyltsöndan är det ju fritt fram! Gnäll inte i mörkret. Tänd ett juleljus.)

Sanningen om Johan Rheborg är att han är en eftertänksam person. Han pratar lugnt och gör inga plötsliga rörelser.

Jag träffade honom i fredags för ett personporträtt till TT Spektra, och jag måste säga att jag blev lite förvånad. Det blir jag ofta när jag träffar komiker – det var ju inte som att jag trodde att jag skulle mötas av Percy Nilegård direkt, men jag tror ofta att komiker ska vara på ett visst sätt, lite sådär…

drrrrm-dish.

Nu vill jag inte att ni ska tro att Johan Rheborg var en tråkmåns, det var han inte alls. Men han var mer av en grubblare än vad jag tänkt mig.

The sad clown.

Porträttet på Johan Rheborg kan du läsa i din landsortstidning inom ett par veckor. Han berättar om sitt fotointresse – som synes på bilden ovan; Johan i en duell med Scanpix bästa fotograf Jessica Gow.

Sen stack Johanna för att träffa den här Guru-snubben…

Hon kom just tillbaka och verkar faktiskt lite frälst sådär. Hon fick rådet att äta broccoli. Själv skriver jag om Malena. I love Malena.

Och då menar jag verkligen finbesök. Julia, stjärnan i min dokumentär, känd för gemene man som P4-Julia (själv är man rättså känd som P4-Anna, åtminstone i Höör), är i stan och hälsar på sin syrra Emmy.

De har jättemycket att göra; bada, shoppa, fika, gå på Grönan, kolla på film osv, men klämde in ett besök här på Doris. Vi gick till Vitan och tog en glass. Så kul att se fina Julia igen!

Jag känner att jag är ute på lite tunn is där. Näringslivstoppar är inte min grej. Så nu sitter jag och bildgooglar och försöker memorera följande fejs:

Jag vill ju inte upprepa min kusins misstag från 1986 – han blev som femåring inskickad på en bar av sin storebror för att ta Björn Borgs autograf, gick fram till fel person och kom ut med Olle Svenssons autograf.

Men – han är en oerhört sympatisk man och trots viss överdos har det varit en rolig vecka. För er som är intresserade bjuds här på några av favoritcitaten i de kommande artiklarna:

”Det är bara i Sveriges litterära värld som man får stå till svars för att man har en stor publik, den världen är inte riktigt frisk. De här människorna lever på att jag ska hålla tyst, men de har inte en chans med mig, jag kommer att besegra dem genom att envetet påtala det jag gjort, och det kommer jag att göra så länge jag lever.”

”Jag har aldrig sagt själv att jag gjort något riktigt bra. Skillnaden på mig och andra är bara att jag säger jag när andra säger man. Bilden av mig blir att jag är skrytsam för att jag svarar sanningsenligt på frågor.”

”Visa mig något annat på jorden som har en sådan täthet, en sådan massa, en sådan tyngd som ordet har. Det rör sig med ljusets hastighet 30 000 mil i sekunden innan det träffar ditt öga, och sen lägger det sig som härolder och apostlar på en vit äng som understundom kallas för boksidan. Och så tar jag pappas penslar och vässar dem till en blyertspenna som en stafettpinne och så skriver jag ut hans liv och ger honom upprättelse postumt därför att han dog totalt okänd.”

Puh.