2011 Var ett sådär år för Doris.

Vi var splittrade under större delen av året pga föräldraledigheter. Jag jobbade ensam under större delen av hösten. Men det blir inget mer av det nu eftersom jag planerar att börja sprida preventivmedel via ventilationssystemet.

Men i år har vi roliga grejer på gång!

Vi ska göra två bilagor för Uppdragsmedia; en om hälsa och en om inredning.
Johanna ska komma tillbaka från föräldraledigheten och andas frisk kontorsluft igen.
Jag har två dokumentärprojekt på gång som båda fortfarande är hemliga.
Vi ska åka på spa (eller hitta på nåt annat skoj).
Och i höst är det dags för nästa stora steg för Doris! Vad det är ska vi fundera på under våren.

SPÄNNANDE VA?

Det här känns så typiskt – all reklam man får som är riktad till företag, sådär lite ospecifikt, utgår ifrån att man har ett lager av någonting (alternativt vill skicka reklam). Alla nyföretagarträffar vi har varit på, all deklarationsinformation från Skatteverket, all bokföringshjälp, utgår ifrån att man driver eget företag enligt modellen:

1. Jag öppnar en korvkiosk

2. Jag köper jättemycket korv

3. Jag säljer korven och köper mer korv

Men det finns ju en massa företag som inte sysslar med att köpa och sälja saker. Fast det vore rätt soft att ha en korvkiosk i och för sig.

Ja, det var allt.

Okej, det här lät ju väldigt bittert, och både Sofia och Johanna gör sitt bästa för att hålla sig uppdaterade, även om de såklart har ett annat fokus just nu. Men jag är inte gjord för att jobba ensam helt enkelt.

Men idag har jag haft så kul! Först var Fia och Ellen här och vi hade lite möte – planerade jobben för våren litegrann, förberedde en föreläsning som vi ska hålla på JMK på torsdag, sånt där vanligt Dorisgrejs.

Sen hade vi studiebesök på eftermiddagen av några andra frilansare som vill starta nåt tillsammans. Det är så kul att prata med andra frilansare, höra hur de gör med olika grejer och handskas med svårigheter. Som småbarnsföräldrar som bara pratar bajs och burkmat sätter vi igång – jaha, har du revisor, och hur har ni gjort med hemsidan? Vad säger ni när ni ringer och säljer in ett knäck, hur mycket får ni betalt av den redaktionen?

Jaa, så nu är det plötsligt kul att driva en liten frilansbyrå igen. Sedär!

Det är såklart Johannas och Adams lille son jag pratar om – Gretas lillebror och Doris sjunde barn. Han velade fram och tillbaka i några dagar men beslutade sig till slut för att komma till världen i morse. Som ni ser är han helt perfekt. Rapporten lyder:

”Max är här! Klockan 6.38 föddes världens vackraste lilla son, 3550 gram och 51 cm lång. Vi är så lyckliga och mår så bra!”

Alltså, jag saknar ord för att beskriva det här. Det är så… underbart fantastiskt. Det är något alldeles speciellt när Doris får barn. Längtar ihjäl mig efter att få träffa den lille vännen. Åååh så fint det känns. Nu är klanen komplett (eller hur hörrni, nu får vi väl ge oss?).

Vi har ju som bekant fött en hel del barn i Doris.

Min son Morris fanns redan när vi startade, han fyller 13 (!) i nästa vecka. När hans lillebror Sixten föddes var Doris också ganska nyfött. Vi satt fortfarande i mitt arbetsrum hemma i Kärrtorp och jobbade på en gammal grå kloss till dator som vi fått till skänks av vår gamla radiolärare på JMK. Mest fikade vi och fantiserade om stordåd vi skulle uträtta i framtiden.

När Molly föddes hade Doris flyttat till den lilla fuktiga källarlokalen i Hammarbyhöjden. Sofia jobbade fortfarande som redaktör på Scouternas tidning. Vi befann oss fortfarande i någon slags uppstartsfas – vi hade ju inte ens jobbat tillsammans alla tre ännu.

Sen kom Greta, när Doris var etablerat och jobbade på med fast kontrakt hos TT Spektra. Vi kunde leva på vårt företag och var så stolta.

Vad det nu är som gör att kvinnor som umgås tätt synkar sina ägglossningar vet jag inte, men jag och Johanna var i alla fall mycket väl synkade – två dagar efter Greta föddes Ines, och Sofia blev ensam i Doris ett tag. Vi hann väl jobba ihop i några månader allihop. Lyckligtvis fick Fia sällskap av Axel, aka Kramer, som hyrde det lilla rummet och hängde med ett bra tag. Han är förste vice Doris.

Ja, sen var det Fias tur såklart. När Ellen föddes i våras hade Doris flyttat till Folkungagatan och börjat äta lunch på restaurang. Nu när jag är ensam i Doris är jag glad över att ha lite folk omkring mig här i lokalerna.

Men gladast är jag över alla Doris barn – herregud vad vi är fantastiska, sex barn på fem år och ett företag som blomstrar! Hurra för oss!

Ps. Det vore orättvist om jag inte gav Johanna lite cred såhär offentligt: när jag födde Sixten korrläste jag en text åt Johanna medan jag hade värkar – något hon fortfarande pratar om. Nu har hon gjort det själv – hon korrläste mitt porträtt på Johan Rheborg mitt i värkarbetet. Tack för det, superwoman!

Såväl deprimerade människor som undernärda rundmaskar uppfattar att de befinner sig i en ogynnsam miljö, men genom att behandla dem med serotoninhöjande antidepressiva läkemedel kan man få dem att bete sig som om de befann sig i en gynnsam miljö. Detta är dock inte odelat positivt eftersom människor med högre serotoninnivåer har lättare att acceptera orättvisa överenskommelser och maskarna slösar energi på att försöka föröka sig istället för att leta efter födokällor i en näringsfattig miljö.

Så maskarna ligger runt och människor blir lättlurade av för mycket serotonin. Bra att veta när vi ska manövrera ut Fia ur företaget medan hon är mammaledig – vi kan få henne att gå med på vad som helst, bara vi serverar en hygglig serotonicoctail först.

Jaa, det här är en syn vi kommer få vänja oss vid från och med måndag. Fias tomma skrivbord. (Eller, vi planerar faktiskt att möblera om lite, och jag tänker sno hennes skrivbrod för det är det bästa, men ändå.) Sofia ska ligga hemma och jäsa färdigt innan bebisen kommer i början av maj, medan jag och Johanna stretar på. Naturligtvis kommer det bli tomt, Doris haltar alltid lite när vi är decimerade till två tredjedelar. BUHUUU.

Det här är the story of Doris life hittills, att vi avlöser varandra på föräldraledigheter. Sen vi drog igång har det fötts fyra barn i företaget.  Ett fanns redan. Två till på g (ja, Jojo har väl redan outat sin graviditet på bloggen? Annars blir det här ju jättehemskt, hon hamnar i en parentes i ett sentimentalt inlägg som handlar om Sofia.)

Egentligen är det rätt bra att vara egenföretagare när man har småbarn – man kan styra över sina egna tider, man kan vabba utan problem för det mesta och jobbba ikapp på kvällen istället, och vi har anpassat vår arbetsmängd efter våra liv, vi jobbar inte riktigt heltid. Men å andra sidan går man nästan under när ingen annan kan göra ens jobb (vi kan ju täcka upp för varandra, men bara till en viss gräns). När det kör ihop sig fantiserar jag om att vara busschaufför. ”Hej, det är Anna, mina barn är sjuka så någon annan får köra bussen idag.”

Varje gång vi föreläser eller träffar någon nybliven/blivande frilansare (det händer rätt ofta att de hör av sig och kommer förbi på en fika, jättekul tycker vi) så tänker jag att jaa, det är inte som att jag står och ljuger eller skryter nu, allt jag säger är ju sant. Ibland känns det overkligt.

Egentligen är det ju inget särskilt  med Doris, vi är ett vanligt litet företag som klarar oss hyfsat, vi räddar inte världen och tar inte direkt över den heller. Men ändå.

Ibland drabbas jag bara av en sån där utomkroppslig insikt (som också kan uppstå när jag packar in alla mina tre barn i bilen för att åka till landet): ”Är det här jag? Ja, det är jag, det här är mitt liv”.

Inget märkvärdigt, men ni hajar. Ibland är det lite eftersläp på självbilden, på nåt sätt tänker jag att jag fortfarande är en rädd fattig student med karriärångest.

MEN DET ÄR JAG INTE!

Idag är Johanna hemma med sjuka Greta, medan Fia är hemma med sig själv som smittats av Molly. Jag var på jobbet sisådär fyra dagar under hela december för Sixten och Ines var sjuka. Mellan oktober och april brukar vi inte vara många dagar på jobbet tillsammans allihop.

På sätt och vis är det lättare att ha företag än att vara anställd när man har barn, till exempel väljer man sina arbetstider själv och kan alltid hämta tidigt på dagis eller gå på luciatåg. Men ibland, när barnen är sjuka, önskar man att man var bussförare – om man är borta från jobbet kan nån annan köra bussen.

Men jag får köra hela bussen själv när Fifi och Jojo är borta (okej, det var den sämsta liknelsen någonsin), och nu sitter jag på tunnelbanan på väg till en pressfrukost i Bonnierhuset. ENSAM!