Frilansbyrån Doris Produktion

Det är kul att tänka tillbaka på vad som gjort oss exalterade i Doris genom åren (fyra år snart!)

Fas ett: Woho, vi finns! Kolla, här är vårt momsregistreringsnummer! Här är vår hemsida!

Fas två: Woho, en uppdragsgivare ringde OSS och ville att vi skulle göra ett jobb, utan att vi behövde tjata först!

Fas tre: Woho! Ett fast avtal som garanterar inkomst varje månad!

Fas fyra: Woho! Vi har ett kontor! Vi går till jobbet varje dag och känner oss skitviktiga!

Nu är det hög tid för nästa fas; flytta till stan! Vi är riktigt trötta på att aldrig lämna förorten – vi bor ju alla tre inom tio minuters cykelavstånd till jobbet – vi vill luncha med vänner och shoppa på lunchen och lära känna nya människor på ett stort kontor på söder där vi har ett eget rum.

Har du ett rum att hyra ut till oss? Hör av dig till info@dorisproduktion.se eller ring 08-6485581

När jag var liten läste jag en Kalle Anka- serie där Alexander Lukas satt och metade med sin keps bredvid sig och tänkte ”Den som ändå hade en miljon”. Just då, långt därifrån, drog en tromb in över Farbror Joakims pengabinge, slet med sig pengarna, förde dem långt bort, över ån där Alexander satt och metade, och så – fump! – landade en sedelbunt i Alexander Lukas keps. Bara sådär.

Jag tänkter rätt ofta på det där. Senast i förra veckan när tre olika personer ringde och erbjöd Doris mer jobb (varav en var en skummis som vi tackade nej till, visserligen).  Vi har inte lyft ett finger för Doris på hela sommaren, men ändå – fump – jobben bara trillar in.

Doris är bäst. Vänta, har jag sagt det förut?

Talespersonen

… står en sån här liten pajsare. Han är en talesperson för hemsidan, och vart man än klickar så kommer han in från höger eller vänster och berättar bra grejer, som vad det kostar att skaffa sig en sån som han och vad han kan göra. Alla lyssnar tydligen på vad han säger, men långt ifrån alla orkar läsa det jag skriver, står det på företagets sida. Bara en sån sak. Talespersonen finns även som kvinna, hon ser likadan ut fast med mer hår och mindre skägg. Båda kör den där grejen med att vinkla ena armen och vifta lite lojt med handen när de pratar – säkert något man får lära sig på retorikkurs.

Jag ser oändliga möjligheter i detta! Nu när det går så bra för oss borde vi återinvestera lite i företaget, kanske satsa lite på marknadsföring via hemsidan. Den där herrn kunde kliva in redan på startsidan och berätta om våra senaste gjorda jobb (jag ser framför mig hur han släntrar fram till listan med länkar och pekar med hela handen). På sidan Historien om Doris kunde han liksom titta upp mellan Sofa och Johanna och berätta hela sagan om hur Doris bildades. Talespersonen gör vår hemsida levande står det, för bara 2485 kronor, på avbetalning i sex månader. Vad säger ni, ska vi slå till?

… går det för Doris just nu.

Det har varit lite tungt i januari, plötsligt skulle Doris bära sig för tre heltidslöner (för första gången någonsin är vi alla på plats på heltid, inga dumma vik eller mammaledigheter), samtidigt som vi blev av med lite fasta uppdrag. Så det har varit sälja sälja sälja som gällt, och det är lite… motigt ibland. Särskilt när det känns som att man har hundra trådar ute, man får inga besked någonstans och jobbar häcken av sig utan att kunna fakturera något.

Men sen så började det ploppa in goda nyheter:

Plopp! Ett jättestort textredigeringsuppdrag som kommer sysselsätta oss alla på heltid i säkert en vecka!

Plopp! Ett porträtt till Skånska Dagbladet!

Plopp! Ett reportage till Idag-sidan i SvD!

Så här fint var det när Fia gick till jobbet i morse. Det ser ut som om Doris HK ligger mitt ute på en åker. Det är ju nästan sant.

Förr i tiden betydde en sjuk unge att den stackars föräldern blev helt avskärmad från den ljuva arbetsvärlden under sorgligt långa vabbdagar. Förpassad till film, glass och soffhäng fördummades den egentligen ack så arbetsduglige alltför hastigt.

Nu är det andra tider, mina vänner. Med jobbmail och Wordpress-app i iPhonen behöver ingen soffliggare ligga på latsidan. Ibland tänker jag att man lika gärna kunde haft internetuppkoppling direkt i hjärnan, skillnaden hade varit marginell.

I dag har jag intervjuat författaren och journalisten Hillevi Wahl för Handelsnytts räkning. Hon berättade om sin lylliga frilanstillvaro, hur hon skrev krönikor och böcker och bara  intervjuade folk hon var genuint intresserad av. Min spontana fråga var ”men har du aldrig prestationsångest?”, men hon ba ”neej, varför det?”. Hon hade så skön avslappnad inställning – so what om man gör bort sig lite eller allt inte blir perfekt.

Och: det är inte så läskigt att bara hoppa ibland, och våga chansa. Det lät så enkelt.

Men så sa hon också att om alla gick runt med sina liv i genomskinliga soppåsar så skulle ingen vilja ha någon annans liv. Alla har ju sin egen skit och sina egna nojor, hur coola de än verkar.

Det händer då och då att folk ringer oss från små idrottsföreningar och ideella organisationer och undrar om Doris Productions (ja, de uttalar det alltid så av någon anledning) vill hjälpa till och sponsra olika behjärtansvärda ändamål, som till exempel gratis cykelhjälmar till skolbarn. Mot en liten slant får vi vår logga på hjälmen eller vad det kan vara. Härom dagen kom detta smått aggressiva mejl:

Hej

Jag vet inte varför, men jag blir så full i skratt varje gång det händer. Alltså, de som ringer har väl bara en lista på företag som ligger i Johanneshov, de vet väl inte att vi är en frilansbyrå som inte skulle ha nån vidare glädje av att ha vår LOGOTYPE på deras prylar. Men hela grejen känns så befängd!

Skummast hittills var när AIK (!!!) ville ha spons. Killen fortsatte tjata tills jag snäste av honom med att här hejar vi faktiskt på Bajen och Djurgårn och… nåt skånskt lag. Allvarligt, hur dum får man bli, när man ringer till Hammarbyhöjden och ber om spons till ett Solnalag.

Men ändå, om vi var rika, vem skulle vi sponsra…?

Bilden kommer från www2.svenskfotboll.se/dalarna och är naturligtvis ett montage

Idag har vi börjat med vårt nya bokföringsprogram. Holy motherfucker säger jag bara. Tanken är att det ska FÖRENKLA vår bokföring, men så känns det inte just nu. Det kommer säkert att bli så i en vacker avlägsen framtid men idag kokar våra hjärnor över av debet och kredit.

I min enkelspåriga bokstavsbaserade hjärna finns det tyvärr inte mycket utrymme för saker som har med siffror att göra. Det finns en anledning till att jag hoppade av Matte B. Helst vill jag att någon ska säga såhär ”jaja, det är ju enkelt, debet är minus och kredit är plus” och sen är det så, pax punkt slut stjärna. Men i den för mig något diffusa siffernissevärlden är livet inte så enkelt. Plus är minus och minus är plus och pengar finns som inte finns och debet är minus ibland och plus ibland. Aaaargh!

Nu har vi i alla fall bestämt att Anna ska göra ett korsstygnsbroderi med den enda minnesregel vi har lyckats skapa:


Pengar in = skriv först i debet
Pengar ut = skriv först i kredit


Jag tror att det kommer att bli snyggt. Med lite blommor och kurbitsgrejer och sånt.