Frilansbyrån Doris Produktion

I dag har jag i alla fall lite sällis på jobbet.  Min kompis Linda lånar Fias plats och sitter och jobbar med en översättning.  Och sen kommer Jonathan och Ines och äter lunch med oss.

Men snart ska jag börja blogga igen.

1. Äter rosa mazariner.

2. Vabbar och jobbar samtidigt i sann kombinera-barn-och-karriär-anda.

3. Publicerar en artikel i SvD om jämställt föräldraskap som uppenbarligen väcker känslor, 47 kommentarer hittills.  Läs den här.

Förr i tiden betydde en sjuk unge att den stackars föräldern blev helt avskärmad från den ljuva arbetsvärlden under sorgligt långa vabbdagar. Förpassad till film, glass och soffhäng fördummades den egentligen ack så arbetsduglige alltför hastigt.

Nu är det andra tider, mina vänner. Med jobbmail och Wordpress-app i iPhonen behöver ingen soffliggare ligga på latsidan. Ibland tänker jag att man lika gärna kunde haft internetuppkoppling direkt i hjärnan, skillnaden hade varit marginell.

– Man kan få föräldrapenning, banklån, leva på sin lön… Ja, man kan göra allt när man är frilans! Utom att ta semester förstås, sa Anna när vi var på JMK och snackade frilanseri för ett tag sen. Och det är den bittra sanningen, en frilansare får allt utom betald semester.

Men jag är inte bitter eller semesterlös. Ingen har nånsin gett mig lön för att steka på stranden och ändå har jag hattat runt lite här och var. Och nu känner jag att det kliar i semesternerven igen så om två veckor drar jag, Greta och Adam till Röda havets härliga stränder.

För det alla surisar som klankar ner på frilanseriet aldrig säger är att även om man inte får pröjs när man är borta är det ju ingen som hindrar mig från att jobba som en tok före och efter semestern. Jag kan tjäna lika mycket som jag skulle gjort i februari trots att jag drar på charter. Där fick ni, downers!

(Detta är min automatiska blogg-telefonsvarare: vill ni nå mig mellan den 16 och 23 februari får ni ringa Doris och be Anna eller Fia att låtsas vara jag. Den 24:e är jag tillbaka igen, brunbränd och utvilad!)

Tjenare firren, snart ses vi i plurret!

Denna vecka är det Nobel för hela slanten i tidningarna. Det tycker jag är superskoj, eftersom jag både är en vetenskapsnörd i själ och hjärta och dessutom jobbat med Nobelprylen för några år sen. När jag var journaliststudent 2003 var jag med och arrangerade Lilla Nobelpriset, där Förbundet Unga Forskare premierar ett gäng innovativa kids som får komma till Stockholm, föreläsa om sina forskningsresultat, träffa Nobelpristagarna och kungafamiljen och, framför allt, gå på Nobelfesten. Det var lite som att vara kolloledare för unga genier och som belöning få gå på världens bästa fest. Riktigt kul var det, särkilt efterfesten, där jag svängde mina lurviga med ekonomipristagaren och hans bror.




Superlågupplöst bild på de unga Nobelpristagarna på väg till partyt. Jag är snyggingen längst till vänster i blått.


Lite skojsig Nobelpris-kuriosa:
+ Ekonomipriset är egentligen inte ett Nobelpris. De övriga priserna – fysik, kemi, fysiologi/medicin, litteratur och fred – har delats ut sedan 1901, i enlighet med Alfred Nobels testamente. 1968 instiftade Riksbanken ekonomipriset till minne av Alfred Nobel.
+ Vinnarna måste vara vid liv och endast fredspriset kan delas ut till organisationer.
+ Vid 40 tillfällen har priset delats ut till en kvinna. Marie Curie fick det två gånger. Sammanlagt har 827 priser delats ut. Jean-Paul Sartre och Le Duc Tho tackade nej till sina priser.
+ Prisutdelningen sker alltid den 10 december, i Stockholm eller Oslo. Efter prisutdelningen i Konserthuset drar alla till Stadshuset och partar. Vi som inte är kungliga eller pristagare bussas dit, det kändes lite skumt.
+ Under middagen får ingen resa sig upp och gå på toa, eftersom kungen sitter ner. Så det gäller att passa på innan. Efter middagen länsas blomsterarrangemangen på borden av gästerna, som på väg upp till dansgolvet i Gyllene salen norpar med sig ett blom-minne från festen.
+ Efter middag och dans kommer vi till det bästa på hela kvällen: efterfesten. Stockholms fyra studentkårer turas om att arrangera festen och media är inte inbjudna. Ofta har festerna roliga teman och alltid en öppen bar.

Eftersom det ofta brukar figurera två-, ett- och nollåringar här i bloggen tycker jag att det är dags för en ålder med lite mer dignitet. Här ovan ser ni Jonas farmor Maja, hon fyllde hundra år i torsdags. Fatta hundra! Hon hade kalas i församlingshemmet i Nynäshamn och blev hyllad för den kavata, pigga och pratglada kruttant hon är. Såklart passade jag på att inemellan hyllningarna göra en intervju med henne om hur det känns att vara ett sekel gammal. Intervjun i sin helhet kommer så småningom i ett TT Spektra-jobb, men här är ett litet smakprov:

Maja Ohlsson, 100, Nynäshamn
Vad är det bästa med att fylla hundra?
– Att jag är klar i huvudet, den största gåvan är ju att få följa med i vad som händer i världen under så lång tid. Och att jag har så omtänksamma barn, barnbarn och barnbarnsbarn som aldrig glömmer bort mig.
Vad är det sämsta med att fylla hundra?
– Det har naturligtvis varit svårt att så många har gått bort, men man får leva med det och tänka gott om det som varit. Jag går igenom livet ibland och tänker på allihop i tur och ordning.

Jag och Johanna pratade om hur skönt det vore att ha ett vanligt jobb att vara mammaledig ifrån – ni vet, bara gå hem och inte behöva tänka på det alls mer förrän det var dags att gå tillbaka.

Man vill ju vara en del av Doris hela tiden förstås eftersom det är kul och viktigt, men när man är mammaledig kan det kännas lite stressigt att inte kunna koppla bort jobbet helt. Men igår gjorde vi det!

Ja, förutom att dagen började med att jag och Ines fick leka med Greta när Jojo skulle göra en intervju. Och sen gick vi förbi kontoret för att lämna av lite grejer. Men SEN, sen gjorde vi ingen nytta på hela dan, bara gled runt och var lediga, fikade, hämtade Sixten och gick hem och fikade mer. Härligt!

Vi jobbar ju inte BARA i Doris, vi umgås ganska mycket privat också. Men det största problemet när vi hänger är väl just det, att vi har svårt att hålla oss ifrån jobbsnack. Idag sågs vi hela bunten i en lekpark i Kärran, och medan killarna och barnen njöt av sol, kaffe och allmänt barnmayhem satte vi oss i skuggan och pratade om ett jobb Johanna ska göra om tekniknostalgi.

”Ta det lugnt mamma, Vanish klarar fläckarna!” står det med stora rosa bokstäver i en annons i en föräldratidning. På bilden bredvid flinar en liten flicka i en fin broderad tröja full av blåbärsfläckar. Tydligen har man som mamma gått runt och bekymrat sig mycket över vad man ska göra med alla dessa fläckar, antagligen håller lilla mamma på att bryta ihop. Men hennes bästa vän Vanish klarar biffen. Puh!

Några sidor längre bak finns en annons för en bok där barn lär sig bokstäver med hjälp av bilord – a som i Alfa Romeo, AC och aluminiumfälgar. ”Den här boken är toppen! Viktig för killar som ska börja lära sig läsa”, säger annonsen. Givetvis vet en femårig grabb vad en automatlåda är innan han kan bokstaven a, medan en flicka väl borde ha en sminkbokstavsbok – ansiktslotion, Biotherm, concealer…

Det är verkligen helt absurt att det här med att få barn också tycks innebära att man reser i tiden. Helt plötsligt lever jag, Adam och Greta på 50-talet. Män ska vara män och kvinnor riktiga kvinns – ett flickebarn ska ha rosa, mamman är den primära föräldern och pappan får applåder av bvc-personalen om han följer med när lillan ska vaccineras. Häromdan frågade en annan mamma mig om Greta var en pojke, G hade en röd body på sig och ”pojkar får ju ha rött på sig nu för tiden”. Vad bra att det blivit tillåtet av klädpolisen. Antar att pojkbebisar med röda kläder förut räknades som transpersoner, eller?

Folk som i alla andra sammanhang är feminister och för jämställdhet i samhället blir som förbytta när de får barn. Mamman ska bestämma och pappan är underbar om han vill vara ledig nån liten månad med sitt eget barn. Jag har fått höra att jag är snäll som vill dela föräldraledigheten 50/50 med min snubbe, som om det bara var mitt beslut. Jag är alltså boss över föräldramånaderna och tänker dela upp dem som jag vill.

Ibland kan man fråga sig varför vi inte uppnått ett totalt jämlikt samhälle än, hur vi 2009 fortfarande kan ha stora löneklyftor och skolor där pojkar är stökiga och flickor duktiga. Men när man blir förälder förstår man varför. Alla barn uppfostras ju fortfarande på 50-talet.