När man frågar folk om deras intressen vill de alltid försköna sig själva lite, så gott som alla svarar ”vara i naturen” till exempel – hur många är det egentligen? En promenad på Djurgården räknas inte. ”Läser böcker” säger många – frågar man vad de läser just nu börjar de flacka med blicken.

Malena Ivarsson är (troligen) den enda person som jag har pratat med som svarat ärligt på frågan om vad hon gör på fritiden.

Slappar. Tittar på tv.

Helt ärligt. Det är väl det de flesta av oss ägnar oss åt så fort vi får chansen. Bra sagt, Malena!

Okej, det här lät ju väldigt bittert, och både Sofia och Johanna gör sitt bästa för att hålla sig uppdaterade, även om de såklart har ett annat fokus just nu. Men jag är inte gjord för att jobba ensam helt enkelt.

Men idag har jag haft så kul! Först var Fia och Ellen här och vi hade lite möte – planerade jobben för våren litegrann, förberedde en föreläsning som vi ska hålla på JMK på torsdag, sånt där vanligt Dorisgrejs.

Sen hade vi studiebesök på eftermiddagen av några andra frilansare som vill starta nåt tillsammans. Det är så kul att prata med andra frilansare, höra hur de gör med olika grejer och handskas med svårigheter. Som småbarnsföräldrar som bara pratar bajs och burkmat sätter vi igång – jaha, har du revisor, och hur har ni gjort med hemsidan? Vad säger ni när ni ringer och säljer in ett knäck, hur mycket får ni betalt av den redaktionen?

Jaa, så nu är det plötsligt kul att driva en liten frilansbyrå igen. Sedär!

Såhär ser min jobbångestcykel ut:
Fas 1:
Ångest för att jag inte ska hitta en bra intervjuperson till jobbet.
Fas 2:
Lättnad när jag har bokat en intervju.
Fas 3:
Motstånd inför att ringa upp/åka och träffa intervjupersonen.
(Här följer intervjun, som i allmänhet är kul och intressant.)
Fas 4:
Lättnad när intervjun är gjord.
(I den här fasen beter jag mig som om allt redan är klart – jag börjar småpyssla med annat eller rent av slösurfa.)
Fas 5:
Motstånd inför att börja skriva jobbet.
(Själva skrivandet är ju nästan alltid kul och uppslukande när man väl har börjat.)
Fas 6:
Lättnad när jobbet är färdigskrivet.
Fas 7/1:
Ångest inför nästa jobb…

Sanningen om Johan Rheborg är att han är en eftertänksam person. Han pratar lugnt och gör inga plötsliga rörelser.

Jag träffade honom i fredags för ett personporträtt till TT Spektra, och jag måste säga att jag blev lite förvånad. Det blir jag ofta när jag träffar komiker – det var ju inte som att jag trodde att jag skulle mötas av Percy Nilegård direkt, men jag tror ofta att komiker ska vara på ett visst sätt, lite sådär…

drrrrm-dish.

Nu vill jag inte att ni ska tro att Johan Rheborg var en tråkmåns, det var han inte alls. Men han var mer av en grubblare än vad jag tänkt mig.

The sad clown.

Porträttet på Johan Rheborg kan du läsa i din landsortstidning inom ett par veckor. Han berättar om sitt fotointresse – som synes på bilden ovan; Johan i en duell med Scanpix bästa fotograf Jessica Gow.

Livet alltså. Man slutar aldrig att förvånas.

(Jag är också förvånad över den här funktionen som finns i wordpress. När vill man stryka över det man har skrivit? Om man stavar fäl fel? Eller betyder det nåt på bloggspråk som jag har missat?)

(Jag får alltid lite ont i magen när jag skriver dåligt eftersom jag hånade den här texten offentligt. Vem tror jag att jag är, liksom.)

Min strategi är denna: jag tar mig igenom det. Räknar antalet tecken ofta och kämpar mig fram mot nån slags slutkläm. Och så fort jag är uppe i rätt antal tecken dumpar jag texten på Johanna eller Sofia och låter dem ge den lite tough love.

Det är så vi brukar göra i Doris, det känns inte ett dugg jobbigt att skicka en dålig text eftersom de också sätt (men kolla, jag kan ju inte ens STAVA idag!) mina bra texter. Och jag vet att de vet hur de ska rädda mitt sorgliga försök till reportage.

(Nu fick jag lite ångest igen eftersom jag bara skyltar med mina dåliga sidor på bloggen – vår hemsida är ju vårt fönster utåt, det är ju här vi ska skryta om vår förträfflighet. Jaja, det är bara att kolla in länkarna på förstasidan så ser ni hur bra vi är.)

Ring P1, ni vet knäppisarnas fristad i radio, har bara blivit fällt av granskningsnämnden tre gånger. En av gångerna fälldes Täppas Fogelberg för att han var för okritisk; han satt helt enkelt och höll med gnällspiken som ringde in på ett alldeles för uppenbart sätt.

Ibland när jag intervjuar personer vars arbete jag  beundrar tänker jag på Täppas Fogelberg. Jag blir en så dålig journalist när jag intervjuar folk som jag verkligen håller med. Idag pratade jag med Kristina Henkel, jämställdhetskonsult och en av författarna till  ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två”. Mina ”kritiska” frågor är ett skämt, och jag kan liksom inte hålla mig från att sitta och hålla med; jaa, absolut, när hon levererar klokhet efter klokhet.

Såhär säger Krisitina till folk som tycker att tjejer ska vara tjejiga och killar killiga:
”Självklart ska vi låta tjejer vara tjejer och killar vara killar, men inte bara på två sätt. Att vara tjej eller kille kan vara 100 olika saker. Jämställdhet handlar inte om att alla ska vara likadana, det handlar om att lägga till alternativ, inte ta bort.”

”Vi köote inte mer eller så hjälpte oss fördela om bättre flöde”

”Svårt skylla på någon annan. Fräsa in den där sladden.”

Det känns som om jag har intervjuat den här personen:

Men det var en vanlig hygglig konsumentvägledare.

Sen stack Johanna för att träffa den här Guru-snubben…

Hon kom just tillbaka och verkar faktiskt lite frälst sådär. Hon fick rådet att äta broccoli. Själv skriver jag om Malena. I love Malena.