Frilansbyrån Doris Produktion

Just nu agerar jag assistent vid en plåtning till TT Spektras villabilaga. Här är så höstmysigt så man nästan blir övermysad och vill tända lite lysrör. Nää, det är jättefint faktiskt.

Alltså inte så, Fia är tillbaka och det är hur trevligt som helst men…

… jag har förgiftat mig med för mycket kaffe och för lite mat

… jag har misslyckats med att skriva en text som egentligen borde vara jättelätt

… jag har ringt hundra personer som inte svarar eller inte kan ge något besked, och mejlat hundra till som inte heller har svarat

Hela Sverige är smittad av rojalistiska sjukan och vi på Doris vill inte vara sämre. Idag fick vi TT Spektras snygga bröllopsmagasin Victoria & Daniel på posten, och inuti hittar man två snygga reportage signerade Doris. Dels är det ett plockjobb med bröllopssouvenirer som Fia gjort:



Sen är det ett träningsjobb från Daniels gym som Anna skrivit:



Tjusigt va?

Jag själv har inte skrivit ett enda ord om bröllopet. Okej, det är inte helt sant, jag har skrivit nån bostadsnotis för Spektra om prinsessinredning och gjort ett hemma hos-reportage hos två trevliga herrar som arbetar för kungen och drottningen.

Men jag är faktiskt rätt tacksam för att jag sluppit kungafamiljsgrejerna. Jag är tillräckligt trött på det utan att behöva jobba med kalaset. Handen på hjärtat tycker jag att bevakningen gått lite till överdrift. Jag menar, tyskarna skickar närmare 300 journalister och idag fick jag veta att Scanpix tar in 30 frilansare och är sammanlagt 40 fotografer som bevakar bröllopet. Och redan nu planerar de allt i minsta detalj, de måste veta när varje fotograf ska gå på toa och exakt vad alla ska fota och var. Galet. Men det blir säkert bra och snyggt i slutändan.

Innan alla tusen och åter tusen bilder och artiklar från bröllopet finns till hands kan ni ju njuta av Doris bidrag till bröllopsskörden. Hemma hos:et kommer i Skånska Dagbladets söndagsbilaga nu på söndag och Spektras bröllopsbilaga når också denna helg 860 000 läsare via 33 landsortstidningar.

…om 50-öringarna var guld. Eller om jag hade samlat in silverfärgade 50-öringar. Tydligen så gick 125 miljoner kronor till spillo när den silverfärgade 50-öringen togs ur bruk 2006, 250 miljoner 50-öringar lämnades aldrig in.

Nu den 30 september försvinner den kopparfärgade varianten och vi kommer bara betala i hela kronor i fortsättningen. Inga 50-örestuggummin eller sura S, nu får vi börja pynta i godisaffären (när jag tänker på saken har säkert inte dessa godisar kostat 50-öre sen 80-talet…).

En av de absolut bästa grejerna med vårt jobb är att man får veta en massa såna här grejer, halvonödiga saker som kommer till användning när man spelar TP eller kollar på På Spåret. Jag håller på om en artikel om 50-öringen och lär mig att myntsamlare kallas numismatiker (låter som en sjukdom), att 1,2 miljoner 50-öringar väger lika mycket som en elefant och att det finns 50-öringar för 197 miljoner kronor i omlopp idag. Om vi på Doris lyckas samla ihop hälften kan vi bli som den där tjommen i trissreklamen som har sitt jobb som hobby. Fast med tanke på alla skojsiga saker jag lär mig, att jag jobbar med två av mina bästisar och rätt ofta kan sitta på gräset i solen och skriva så kanske jag redan har ett hobbyjobb.

…heter Roland Liljenberg. Jag har intervjuat honom och hans man till Skånska Dagbladet, herrarna arbetar på kungahuset som kungaparets betjänter i officiella sammanhang, de är vad som kallas löpare och jägare. Jag har nog aldrig träffat två så trevliga herrar (de tyckte, enligt min redaktör, att jag var ”förtjusande”!). Man är alltid lite nervis när man skickar texten till den man intervjuat, men detta är en del av det svar jag precis fick av Roland:


”[...] Stig kommer från Grängesberg och vi har levt ihop sedan 1970.
Gifta oss kunde vi först göra 1995.
Vi träffades på en gemensam fest. Sedan dess har det mesta varit fest och glädje.

PoK
Roland”


Nu känner jag mig alldeles upprymd! Jag kan meddela den som inte är journalist att det inte är ofta någon skriver puss och kram till en, det borde folk göra oftare. Tack Roland och Stig!

Fortsätter med min kändisenkät om lumpen idag och pratade nyss med Gert Fylking som fullständigt gick i taket. Jag blev lite förvånad, för han verkar som en trevlig prick. Såhär gick samtalet ungefär:


Jag: Min första fråga är när du gjorde lumpen och som vad?
Gert: Jag ryckte in 6/6 1966 på KA4 i Göteborg.
Jag: Viken befattning hade du?
Gert: Vad menar du? Man har ingen befattning när man rycker in. Man är ingenting. Man är menig.
Jag: Ja, ursäkta, jag menar som vad gjorde du lumpen? Vilken position?
Gert: Men va fan! Man har ingen position! Här ringer du från TT Spektra som säger sig vara trovärdiga och så kan du inte ens ställa vettiga frågor! Vilket vapenslag menar du, eller? KA – kustartilleriet, det borde du väl veta om du skriver om lumpen! Jag blir så jävla trött på folk som ringer och inte vet vad de pratar om!
Jag: Det var inte meningen att provocera dig, jag har inte gjort lumpen själv och har inte koll på alla termer, men vi kan gå vidare i frågorna i stället.
Gert: Du kan ringa tillbaka när du har formulerat en vettig fråga.


Med lite fjäsk kom vi trots allt vidare i samtalet och jag fick ställa mina lumparfrågor, men det var visst ett känsligt ämne för Gert som hade väldigt goda minnen av militärtjänsten och så småningom blev relegerad (ja, han förklarade vad det betydde för mig – kunskapsnivån för journalister från TT Spektra verkar ju vara skrämmande låg) från kustjägarskolan för att han dansade tryckare med kungens mamma.

…står Mauro Scocco för. Jag gör en kändisenkät till TT Spektra om att lumpen går i graven och fick just det här i ett mail från Mauro:

När gjorde du lumpen? Som vad?

Plutonsbefäl vid luftvärnet i Norrtälje.

Hur var det?

Skit.

Vilket är ditt bästa lumparminne?

Dagen eländet tog slut.

Vilket är ditt värsta lumparminne?

Första dagen.

Har du kontakt med vänner från lumpen?

Det kan man inte säga.

Igår var Fia och jag på lanseringsfrukost för prins Carl Philips silverbestick. Det bjöds på smarrig frulle på F12 och lite info om hur man gör silverbestick. Nytt i prinsens bestickserie är ett selterglas, förrättsbestick och en tårtspade. Grejerna hamnar i kategorin prylar man ger till folk man inte känner som gifter sig, och det är inte direkt billigt med silverpryttlar (även om det är lite tjusigt). Selterglaset kostade till exempel 3 700 pix.

Från början var tanken med Doris att vi alltid skulle intervjua ”vanligt folk”, alltså inte en massa expertgubbar. Därav namnet Doris, vår lärare Mats Nörklit på JMK brukade kalla casen i artiklarna för dorisar. Men sen fick vi en massa uppdragsgivare som inte ville ha med några dorisar i artiklarna så vi fick kompromissa med vår ursprungsidé.

Men ibland får vi fortfarande nöjet att åka ut och träffa intressanta dorisar och höra deras story. Det fick jag möjligheten att göra häromveckan, när jag följde med Ingela Lindgren under en dag. Hon har ryggmärgsbråck och en fyraårig son och jag intervjuade henne om hur hennes familjeliv fungerar till Svenska Dagbladets Idagsida.

Hon berättade om hur det var de små sakerna som ställde till det för familjen, som när det var för mycket snö för att hon skulle kunna komma fram med rullstolen och när hennes son Mattias lämnade leksaker på vardagsrumsgolvet. Hon berättade om hur färdtjänstbilen bara vill vänta fem minuter utanför Mattias dagis, så hon kan bara hämta på egen hand om hon kan ta sig dit själv i rullstolen, fem minuter är på tok för lite för att få på en fyraåring ytterkläderna. Ingela sa också att det här är första sommaren som hon och Mattias kommer kunna åka ut på utflykter själva, tidigare har alltid hennes sambo fått följa med. Både rullstol och barnvagn får nämligen inte plats i hissen.

Men Ingela gick inte runt och tyckte synd om sig själv. Hon ville bara få hjälp med de där småsakerna så att hon skulle slippa behöva be sambon om hjälp hela tiden.

Ingela var en spännande och inspirerande person och jag är glad att jag fick möjlighet att träffa henne.

Tillbaka från husvagns- och husbilspressträffen! Lärde mig om en massa skojsiga husvagnstrender, det är sjukt vad man får veta knäppa saker i denna bransch. Fick också en inblick i glidarhusbilens förlovade land. Tord Magnusson visade stolt upp sin tremiljonershusbil, komplett med vinkylare, platt-tv, flådigt badrum, dubbelsäng och whiskyskåp. Och ett garage för den medföljande bilen, förstås.