Frilansbyrån Doris Produktion

Det är ju ändå nån typ av helt vedertagen sanning här i världen att måndagsmorgnar är den av veckans tidpunkter som är minst omtyckt. Vakna tidigt, skitlångt till helgen, man vet inte om stövlarna finns på dagis eller hemma, massor av jobb framför sig. Och jag kan ju inte påstå att jag jublar av glädje när klockan ringer, men att komma till Doris en måndagsmorgon är faktiskt en fröjd!

När jag kliver in 8.15 sitter Axel och webbredaktörar och Anna har just satt på kaffet som puttrar hemtrevligt. Vi småpratar en stund om hur helgen har varit och säger sedan att nu är det dags för lite effektivt jobb en timme innan Johanna kommer, då är det möte och fika. Idag har Anna bakat äppelkaka för att fira att Jojo är tillbaka efter evigheters evigheter på Radio Stockholm. På med lurarna, dricker lite kaffe, lyssnar på radio, kollar facebook och bloggar innan jag skriver en lista över dagens arbetsuppgifter. Monday, Sweet monday.

Visst ser han lite nöjd ut ändå, Gustaf?

Inser att vi helt missat att tipsa om att lyssna på en av Dorisarna live! Idag jobbar Johanna för sista gången den här sommaren som programledare för Stockholm Idag på Radio Stockholm. Och hon gör det med den äran! Lyssna på sista skälvande timmen här (P4 Stockholm)

Härifrån sänder hon. Tror jag.

Googlade runt efter artiklar som vi skrivit för att uppdatera länkarna på Doris startsida, och titta vad jag hittade! På föreningen Fattiga riddares forum får Johanna beröm för att hon skriver sakligt och kvalitativt om det känsliga ämne som diskuteras på sajten, att leva på existensminimum.

Det är jävligt mycket snack om att företag ska satsa på sociala medier och jobbar man inom media, PR och politik ska det ingå i ens arbetsuppgifter att twittra och lägga upp länkar till massa trista event på fejan. MEN DET ÄR EN FÖRBANNELSE!

Jag kan låtsas att det ingår i mina arbetsuppgifter att facebooka, det skulle till och med kunna känns legitimt emellanåt, men det räddar mig inte från det faktum att det pajar den lilla koncentration jag lyckas uppbåda i början av arbetsdagen.

Skriver ett viktigt och brådskande mail, hakar upp mig på ett ord och VIPS så har jag klickat på facebook-fliken. Utan att ens reflektera över det börjar jag läsa vad folk åt till frukost och tittar en stund på någon helt okänd människas grillfestsbilder. Haha, vilken ful unge, tänker jag och innan jag vet ordet av har jag tagit av mig lurarna, viftat på Anna som får avbryta sig mitt i någon viktigt (?) för att titta på den där fula ungen och skratta lite. Anna berättar en historia om en annan ful unge och vi hånar lite och fyller på kaffe. Jag sätter mig vid datorn igen och tänker ”vad i helvete höll jag på med?”.

Och ja, det är klart att det går att stänga facebook och hela internet för att hindra sig själv från otyg, men då sitter jag ju bara där och stör mig på att jag inte får veta nåt kul i stället.

DET ÄR EN FÖRBANNELSE!

..hade de på fältet när jag cyklade till jobbet. Utsikten på fältet mellan Kärran och H-höjden är nästan löjligt varierande under året, den som inte minns hur det såg ut i våras och i vintras kan kolla inlägget om när Globen äts upp.

Sjukt många studenter som klockan åtta i morse var övertygade om att de går en ljusnande framtid till mötes.

Själv ägnar jag mig också åt min ljusnande framtid genom att jobba mig igenom de sista veckorna före semestern, precis som Jojo. Har just klippt färdigt ett program till Vetandets Värld om färgblindhet som jag gjort tillsammans med Axel, det ska sändas någon gång i sommar. Strax kommer semesterfirarna Anna och Ines på lunch och vi ska bestämma viktiga saker som vem som ska vattna blommorna och kolla infomailen under sommaren. I eftermiddag ska jag skriva klart en relationsartikel till Skånska Dagbladet på ämnet parterapi, träffade i fredags en av USA:s ledande experter på området, den paranta Sue Johnson.

I lördags skapade vi en ny tradition hos Doris – knytispicknick för att fira att sommaren är här och att det går bra för oss! Tack, alla ni som kom och hade en massa godsaker med er! Såhär mysigt var det:

God mat och barnrikt mys.

Hela Doris på plats, ett tag i alla fall. Anna tuffast som vanligt. Fia sjukast som vanligt. Johanna snyggast örhängen som vanligt.

Axel var också där! Titta noga.

Molly och Sixten in action.

Ines närmar sig naturgodiset...

Fortsätter med min kändisenkät om lumpen idag och pratade nyss med Gert Fylking som fullständigt gick i taket. Jag blev lite förvånad, för han verkar som en trevlig prick. Såhär gick samtalet ungefär:


Jag: Min första fråga är när du gjorde lumpen och som vad?
Gert: Jag ryckte in 6/6 1966 på KA4 i Göteborg.
Jag: Viken befattning hade du?
Gert: Vad menar du? Man har ingen befattning när man rycker in. Man är ingenting. Man är menig.
Jag: Ja, ursäkta, jag menar som vad gjorde du lumpen? Vilken position?
Gert: Men va fan! Man har ingen position! Här ringer du från TT Spektra som säger sig vara trovärdiga och så kan du inte ens ställa vettiga frågor! Vilket vapenslag menar du, eller? KA – kustartilleriet, det borde du väl veta om du skriver om lumpen! Jag blir så jävla trött på folk som ringer och inte vet vad de pratar om!
Jag: Det var inte meningen att provocera dig, jag har inte gjort lumpen själv och har inte koll på alla termer, men vi kan gå vidare i frågorna i stället.
Gert: Du kan ringa tillbaka när du har formulerat en vettig fråga.


Med lite fjäsk kom vi trots allt vidare i samtalet och jag fick ställa mina lumparfrågor, men det var visst ett känsligt ämne för Gert som hade väldigt goda minnen av militärtjänsten och så småningom blev relegerad (ja, han förklarade vad det betydde för mig – kunskapsnivån för journalister från TT Spektra verkar ju vara skrämmande låg) från kustjägarskolan för att han dansade tryckare med kungens mamma.

Inte så glad idag.

…står Mauro Scocco för. Jag gör en kändisenkät till TT Spektra om att lumpen går i graven och fick just det här i ett mail från Mauro:

När gjorde du lumpen? Som vad?

Plutonsbefäl vid luftvärnet i Norrtälje.

Hur var det?

Skit.

Vilket är ditt bästa lumparminne?

Dagen eländet tog slut.

Vilket är ditt värsta lumparminne?

Första dagen.

Har du kontakt med vänner från lumpen?

Det kan man inte säga.

…restaurang hittade Doris i afton. Lammlägg (inte lammägg, obs), dagens styckningsdetalj och fjällröding. Kolla vad nöjda mina snyggon till kollegor är:

Eftersom vi vet hur det känns att ringa runt och fråga folk om de eventuellt möjligen vill svara på några frågor är det svårt att tacka nej till att ställa upp om man blir tillfrågad. Därav detta gästspel från Doris i tidningen Webaidshop Magazine, som ges ut av Läkarmissionen.

Anna svarar snällt på frågan om varför vi handlar på WebaidShop. Det gör vi för att vi fick ett presentkort där i julklapp av Yasmine. Vi köpte en hiv-kurs. Doris är CSR, what can I say.