Frilansbyrån Doris Produktion

När vi gick på JMK fick vi lära oss begreppet apelsin-tv. Det innebär att något är övertydligt beskrivet, att man skriver tittaren/lyssnaren/läsaren på näsan. Ursprung: en bild på en apelsin visas samtidigt som en röst säger ”det här är en apelsin”. Egentligen gällde det nog bara tv när vi lärde oss det, men det går att applicera på både radio och skrivet material. Man är helt enkelt FÖR tydlig. Och på senaste tiden har jag noterat att det också finns apelsin-tv i verkliga livet. Apelsinverklighet. På väg hem häromdagen såg jag och Johanna en väldigt smutsig bil. I smutsen på fönsterrutan hade någon skrivit med fingret: SMUTSIG. Och idag hände det igen!

stating the obvious

För övrigt har jag längtat efter våren som alla andra. Men när jag gick över fältet idag kändes det trots allt lite deppigt att den vackra vintern övergått i nån typ av odefinierbar slabbårstid.

Före...

... och efter. Globen har ätits upp av en sorgligt gråvit vårhimmel!

Titta! Just när jag skulle sätta igång och jobba fångades min uppmärksamhet av den här:

Sen flög den plötsligt sin kos:

Herregud. Vilken dramatik. (Okej okej, jag ska börja jobba nu…)

Jag sitter och rensar datorn från en massa onödigt krafs, bland annat en massa bilder från när jag och Fia följde med Scouterna till Lyon hösten -08, när Doris skrev en bok om deras ledarskapsutbildning. Jojo var för gravid och fick stanna hemma. Dessa bilder överlevde rensningen:

Vi jobbade mycket från olika caféer.

Jag var höggravid, väntade på bussen efter att närapå dött av uttråknad inne på...

... det här hemska stället. Vars personlamatsal hade en underbar efterrättsbuffé.

Desto festligare var det här, där vi köpte många souvenirer.

Vi bodde högst upp på ett jävla berg, jättejobbigt att vagga uppför med min feta mage.

Denna vecka har jag lämnat laptopens trygga vrå och flänger runt på stan och plockar upp kläder till modejobbet Metros barnbilaga. Doris ska tillsammans med David Stark och Uppdragsmedia snickra ihop denna eminenta bilaga, som kommer ut om ungefär en månad, och min del av det hela är att leka Anna Wintour.

Det är en skum värld modevärlden, och även om jag blivit vänligt bemött av alla känner jag mig som jag gjorde i mellanstadiet, när jag hade Rockyjeans istället för de tuffa tjejernas Levis. Jag är alltså snäppet över de med Kappahl- och Domusbrallor, men ändå långt ifrån rätt.

Detta är iaf min sista insamlingsdag, om några timmar är jag tillbaka på trygga Doris igen. Och jag känner mig lite peppad av att upptäcka att Topshop har mammakläder. Kanske är barn det nya svarta? Får se till att bli på smällen till nästa barnbilaga ska ut.

Illustrerar sedesamt med blyga krokusar från rabatten utanför kontoret.

Innan vi flyttade in i vår lokal på Paternostervägen hade en målerifirma huserat här och slabbat tapetvåder. Det var rätt snuskigt här, men vi städade, målade, fixade och fejade. Lagom till glöggfesten hade vi fått fint.

På glöggfesten kom Fias skitlånga kompis Truls. Han såg med sin hökblick något sticka ut på en hylla invid taket ovanför fönstren. Det var en plastficka. Med porr i!

Någon hade lagt ner tre-fyra porrtidningar i en genomskinlig plastficka, omsorgsfullt tejpat igen den och klistrat en etikett på: ”Öppna inte!”

Vi blev jätteglada och packade upp tidningarna direkt såklart, men det var ju inte nån trevlig gladporr från 70-talet med pigga tuttar direkt, utan… ja, rätt grovt.

Min porrtröskel kanske inte är så hög, men jag kände mig smutsig och det slutade med att vi slängde porrpåsen. Men man kan ju inte låta bli att fantisera om dess historia, vem hade lagt den där, och varför plastfickan, varför etiketten?

Vad Annika Lantz verkligen sa by doris produktion

Vad ska jag säga, vissa blev besvikna och tyckte att jag hade haussat detta för mycket. Själv är jag nöjd.

Sitter och lyssnar igenom intervjun med Annika Lantz. Såhär säger hon om att ha ett kreativt yrke:

– I parken utanför radiohuset åker någon omkring på en sån där motordriven gräsklippare på somrarna. Jag kan tänka mig att det finns en massa människor inne i radiohuset som har fantastiska kreativa jobb som de egentligen älskar, som har stått och tittat ut på den där människan och tänkt ”Fy fan vilket trevligt jobb”. Den längtan finns väl hos alla, samtidigt som han eller hon på gräsklipparen sitter och tittar upp mot radiohuset och tänker ”Åh, tänk att få göra Nya vågen.”

Snart kommer jag fram till avsnittet där Annika lämnar ett hemligt meddelande i min bandare.

Just nu hålls Föreningen Grävande Journalisters årliga grävseminarium i Radiohuset i Stockholm. Vår hyresgäst Axel är där och minglar och får höra om en massa spännande scoop medan jag sitter här och skriver på en artikel om hur man får bankerna att slåss om en.

Plötsligt känner jag mig bittert avundsjuk. Jag vill också veta Nils Hanssons bästa grävknep! Jag vill också tycka att Jan Guillou är dryg på nära håll! JAG VILL OCKSÅ se när guldspaden delas ut. Men men, jag bestämde att jag inte hade rum i min lilla frilansbudget för såna extravaganser så nu går jag hem till två intressanta journalister och äter hemlagad korv i stället, så det så.

Vad är väl Jan mot korv?

I dag har jag intervjuat underbara Annika Lantz. Hon var spexig och rolig och poserade för fotografen med en gammal rullbandspelare, och så var hon allvarlig och sa en massa smarta saker.

När jag gick iväg  för att fylla på våra vattenglas såg jag att hon böjde sig fram och pratade in i min bandare.

Men eftersom min familj blev sjuk var jag tvungen att åka hem på eftermiddagen istället för att lyssna igenom intervjun. Så jag vet fortfarande inte vad hon sa, men jag lovar att berätta när jag vet. Tills dess – spekulera gärna i kommentarsfältet!

Påminner om att jobbet som frånskilt småbarnspar till Metros barnbilaga i maj fortfarande är ledigt! Ring eller mejla till Sofia.