Folk med skumma, roliga och yrkespassande namn slutar aldrig vara roligt, här kommer fortsättningen på Annas inlägg om den eminenta Inga Bud. BBC har en väldigt rolig artikel om knäppa namn UK style.
Min favvo är Les Plack, amerikansk tandläkare, och det gifta paret Sue och Rob Mee. Det som gör det ännu roligare är att Sue Mee är advokat och Rob Mee jobbar på bank! Haha!
Eller: Släpp in mig i finkan!
Jag är heligt förbannad just nu. I tre veckors tid har jag jobbat på att få tag på någon som sitter på en anstalt, som jag kan intervjua till ett stort reportage om kriminalpolitik. Men det har varit stört omöjligt – inte för att så många har tackat nej till att medverka, det har ingen gjort faktiskt. Frågan har nämligen aldrig nått dem.
Kriminalvården förmedlar inte kontakter till media, vill man prata med en fånge måste man känna till namnet på en individ, och sedan skicka ett brev (ett riktigt brev alltså, i ett kuvert. Eller ett vykort kanske.) till honom eller henne med en förfrågan.
En terapeut som jobbar i ett fängelse tyckte det var omoraliskt att förmedla en kontakt där en intern skulle ställa upp på bild.
En fängelsepräst lovade att hjälpa mig och lät hur positiv som helst, tills han hade pratat med anstaltschefen och plötsligt tyckte att det ”inte kändes rätt” längre att förmedla en kontakt.
Bortsett från att jag är irriterad på den ryggradslöse prästen som uppenbart går i anstaltschefens ledband så tycker jag faktiskt att detta är ett demokratiproblem! De som sitter i finkan är väl den svagaste gruppen i samhället, som knappast själva ringer en journalist och ber om en granskning av fängelsemiljön. Och som utomstående är det helt omöjligt att ens lyckas förmedla en intervjuförfrågan till en intern. Är det inte meningen att journalister ska få prata med de som sitter inne?
Dessutom blir jag galen på det konstiga missriktade omtanken som innebär att internerna helt omyndigförklaras – de kan väl själva få avgöra om de vill vara med på bild eller om de vill berätta sin historia för en journalist? De är ju vuxna människor!
En rolig sak med att skriva för TT Spektra att man blir publicerad i massor av olika tidningar. Varje jobb går i minst fem och högst typ 25 tidningar. Jag uppdaterade just länkarna till våra senaste texter på förstasidan och hamnade då hos Linköpings-Posten, som hade publicerat Annas reportage om tvättstugan, och hos Östran som hade tagit med mitt hälsoporträtt på Paolo Roberto (som jag för övrigt skrev om i det här inlägget). Häromveckan hamnade Johannas artikel om Lyxfällan-Charlie i Helsingborgs Dagblad och ja, sådär fortsätter det.
Börjar man tänka närmare på att folk från Norrbotten till Ystad läser ens texter blir man onekligen lite nojig, det är väldigt många människor att klanta sig inför… Som till exempel när jag råkade skriva i en notis att mjölken skulle förvaras i minst åtta plusgrader. Som alla med lite vett i skallen förstår var det förstås tvärtom, den ska stå i högst åtta plusgrader. Det lilla klantfelet kunde alltså uppmärksamma läsare från norr till syd och öst till väst ta del av. Men för det mesta känns det mest kul att texterna som vi sitter och tragglar med på vårt lilla kontor i Hammarbyhöjden når fler platser i Sverige än vi själva någonsin kommer att göra!
… står en sån här liten pajsare. Han är en talesperson för hemsidan, och vart man än klickar så kommer han in från höger eller vänster och berättar bra grejer, som vad det kostar att skaffa sig en sån som han och vad han kan göra. Alla lyssnar tydligen på vad han säger, men långt ifrån alla orkar läsa det jag skriver, står det på företagets sida. Bara en sån sak. Talespersonen finns även som kvinna, hon ser likadan ut fast med mer hår och mindre skägg. Båda kör den där grejen med att vinkla ena armen och vifta lite lojt med handen när de pratar – säkert något man får lära sig på retorikkurs.
Jag ser oändliga möjligheter i detta! Nu när det går så bra för oss borde vi återinvestera lite i företaget, kanske satsa lite på marknadsföring via hemsidan. Den där herrn kunde kliva in redan på startsidan och berätta om våra senaste gjorda jobb (jag ser framför mig hur han släntrar fram till listan med länkar och pekar med hela handen). På sidan Historien om Doris kunde han liksom titta upp mellan Sofa och Johanna och berätta hela sagan om hur Doris bildades. Talespersonen gör vår hemsida levande står det, för bara 2485 kronor, på avbetalning i sex månader. Vad säger ni, ska vi slå till?
Att man jobbar udda tider som frilansjournalist är det kanske ingen som blir förvånad över, men att vara på väg till ett jobb klockan tio en lördagskväll hör ändå till ovanligheterna. I går natt var jag på Hjärtevaka, det var ett 60-tal tonåriga scouter som vakade in Alla hjärtans dag med hjälp av mys, workshops och hångel. Livat värre, får man säga! Under de timmar jag var där fick jag både lära mig hur man knäpper upp ett par jeans med tänderna, hur man blatteraggar och varför det är lättare att bli ihop med folk i scoutsammanhang än i skolan. Läs reportaget i nästa nummer av Scoutmagasinet!
Och som jag redan sagt tusen gånger i den här bloggen, omväxlingen är det inget fel på. Idag söndagsjobbar jag med att få ihop en artikel till Idagsidan i Svenskan och det är inte utan att jag har gått igång på ämnet på alla cylindrar. Sjukt intressant. Det handlar om mammor som börja jobba tidigt efter att de fött barn och pappor som är hemma lika tidigt. Det finns väldigt många som har åsikter om det här, och jag har nu fått lära mig massor om anknytningsteori, psykobiologi och ojämställt föräldraskap. Psykologen Eva Rusz menar till exempel att man inte kan lagstifta bort biologin – kvinnor är förprogrammerade att ta hand om barnen och är därför de som ska vara hemma barnets första åtta månader. Minst. Men Pia Risholm Mothander som är en av Sveriges ledande anknytningsexperter säger att det inte spelar någon roll om det är mamman eller pappan som är hemma i början, det som har betydelse är kvaliteten på omsorgen för barnet. Att turas om att ta hand om barnet från dag ett är på inget sätt dåligt för barnet, snarare bra. Mer om det på Idagsidan om någon vecka!
Eller nåt. I dag hände det en sak som nog aldrig har hänt förut! Vi fick ett till jobb (plopp!),
ett
Så jag och Sofia tittade på varandra och tänkte: hinner vi? Det bestämde vi att vi gör, Fia fick jobbet och jag fick ta över lite småkrafs av henne. Det är den nya stilen för doris; för mycket jobb-stress är det nya för lite jobb-stress, så att säga.
I dag hade vi celebert lunchbesök, vår gamla klasskompis Jon och hans bedårande lilla smilfink till son Torsten kom förbi.
… går det för Doris just nu.
Det har varit lite tungt i januari, plötsligt skulle Doris bära sig för tre heltidslöner (för första gången någonsin är vi alla på plats på heltid, inga dumma vik eller mammaledigheter), samtidigt som vi blev av med lite fasta uppdrag. Så det har varit sälja sälja sälja som gällt, och det är lite… motigt ibland. Särskilt när det känns som att man har hundra trådar ute, man får inga besked någonstans och jobbar häcken av sig utan att kunna fakturera något.
Men sen så började det ploppa in goda nyheter:
Plopp! Ett jättestort textredigeringsuppdrag som kommer sysselsätta oss alla på heltid i säkert en vecka!
Plopp! Ett porträtt till Skånska Dagbladet!
Plopp! Ett reportage till Idag-sidan i SvD!
Förr i tiden betydde en sjuk unge att den stackars föräldern blev helt avskärmad från den ljuva arbetsvärlden under sorgligt långa vabbdagar. Förpassad till film, glass och soffhäng fördummades den egentligen ack så arbetsduglige alltför hastigt.
Nu är det andra tider, mina vänner. Med jobbmail och Wordpress-app i iPhonen behöver ingen soffliggare ligga på latsidan. Ibland tänker jag att man lika gärna kunde haft internetuppkoppling direkt i hjärnan, skillnaden hade varit marginell.
– Man kan få föräldrapenning, banklån, leva på sin lön… Ja, man kan göra allt när man är frilans! Utom att ta semester förstås, sa Anna när vi var på JMK och snackade frilanseri för ett tag sen. Och det är den bittra sanningen, en frilansare får allt utom betald semester.
Men jag är inte bitter eller semesterlös. Ingen har nånsin gett mig lön för att steka på stranden och ändå har jag hattat runt lite här och var. Och nu känner jag att det kliar i semesternerven igen så om två veckor drar jag, Greta och Adam till Röda havets härliga stränder.
För det alla surisar som klankar ner på frilanseriet aldrig säger är att även om man inte får pröjs när man är borta är det ju ingen som hindrar mig från att jobba som en tok före och efter semestern. Jag kan tjäna lika mycket som jag skulle gjort i februari trots att jag drar på charter. Där fick ni, downers!
(Detta är min automatiska blogg-telefonsvarare: vill ni nå mig mellan den 16 och 23 februari får ni ringa Doris och be Anna eller Fia att låtsas vara jag. Den 24:e är jag tillbaka igen, brunbränd och utvilad!)
