Frilansbyrån Doris Produktion

Fia sitter precis och lämnar sin text till Spektra om bilen i svensk litteratur. Första gången bilen nämndes i svensk litteratur var i Selma Lagerlöfs Gösta Berglings saga från 1891. 35 år senare skrev Erik Axel Karlfeldt denna fina dikt:


Det stod en vagn utan hästar vid porten,
en sådan var aldrig skådad i orten.
I denna seg de främmande tre;
att det vore något heligt kunde man se.
Ett moln slog upp kring den frustande kärran,
och folket sade: De fara till Herran.

Lite motorpoesi sitter väl aldrig fel, så här på fredagseftermiddagen!

Man är ju alltid lite ängslig när folk man har intervjuat har läst texten. Skönt när man får såna här svar:

Hej

Den ser jättebra ut. Jag har inga kommentarer.

Med vänliga hälsningar

Amanda

 

Idag ringde en rar tant från Hem och skola-föreningen och undrade om vi ville sponsra deras arbete med att lära ungdomar att det är tufft att inte börja röka. Hon var verkligen en fin människa, men jag var kallhjärtad som vanligt och sa nej. Vi kan ju inte ge upp vår proffessionella objektivitet. Dessutom ÄR det ju tufft att röka.

I dag har jag intervjuat författaren och journalisten Hillevi Wahl för Handelsnytts räkning. Hon berättade om sin lylliga frilanstillvaro, hur hon skrev krönikor och böcker och bara  intervjuade folk hon var genuint intresserad av. Min spontana fråga var ”men har du aldrig prestationsångest?”, men hon ba ”neej, varför det?”. Hon hade så skön avslappnad inställning – so what om man gör bort sig lite eller allt inte blir perfekt.

Och: det är inte så läskigt att bara hoppa ibland, och våga chansa. Det lät så enkelt.

Men så sa hon också att om alla gick runt med sina liv i genomskinliga soppåsar så skulle ingen vilja ha någon annans liv. Alla har ju sin egen skit och sina egna nojor, hur coola de än verkar.

Ingen i Doris har skägg. Det går inte att förneka. Men icke desto mindre har vi en kärleksfull relation till läpp- och hakhår. Anna snor Sixtens lösmusche så fort hon får en chans (se bara hennes facebookbild), jag var en skäggig tomte ett flertal av min barndoms jular och Johanna har varit besatt av skägg på många nivåer så länge någon kan minnas.

Och trots att ingen av oss lyckas frambringa någon skäggväxt för egen maskin har vi skägg by association; Jonathans haka pryds av rödskimrande päls, Adam brukar odla upp en skepparkrans av rang, Jonas ansikte är sällan hårfritt, Sixten är skumskäggens mästare och både Ines, Greta och Molly är experter på att förvandla vilken lunch eller middag som helst till ett vackert matskägg.

Och nu, ännu en skäggsuccé i vår närhet: vår inhysning Axel Naver har startat ett forum för skäggfantaster, Skäggbloggen har sett dagens ljus! Nu kräver vi bara mer kvinnlig skäggfägring på bloggen, det närmaste Axel och hans skäggkompis Eric hittills kommit är J-Lo med musche.

Den här herren pryder nu vår muggvägg. Och efter honom väntar elva nakna karlar till. Det är sågverkskalendern, som säljs till förmån för prostatacancer-forskningen. Vi har beställt den för att vi är ett CSR-företag. Och för att vi gillar exploateringen av den manliga kroppen. Och bevarandet av prostatan.

Ibland undrar man, väljer vissa jobb efter vad de heter?

När Fia jobbade på Scouterna hette deras post-person Inga Bud. Idag hittade Axel denna kvinna, chefsekonom Annika Winsth.

Ångrar att jag inte döpte mina barn till Läkare, Ingenjör och Tennisproffs.

…sa Paolo Roberto när jag intervjuade honom häromdagen. När man skriver på ämnet hälsa pratar man med ganska många experter på träning, mat och motivation, och de säger ungefär samma sak allihop: Det krävs ansträngning, men är värt det. Var konsekvent med träning och bra mat. Paolo Roberto sa ungefär det han också, men medievan och provokationssökande som han är sa han det på ett lite roligare sätt än andra.

”Vad fan är livet utan spagetti? Att undvika kolhydrater är riktiga dumheter. Det är KORKAT, för fan!”

På frågan om man ska undvika någon mat eller om man kan äta allt i rätt mängd:

”Undvik mikromat. Det är fullt av kalorier, det är äckligt och själen ruttnar och dör av det.”

Hans hälsoförebilder är för övrigt Moder Teresa och Muhammad Ali – den första för att hon var så god i själen och den andra för att han är … cool.

Hälsoporträttet på Paolo Roberto kan du läsa i en lokaltidning nära dig inom ett par veckor.

… bakom den där jättestora busken. Den röda dörren bakom trädet känner ni igen från en massa andra bilder på hemsidan. Jag gjorde som vår vän David på Uppdragsmedia och började leka med Google Street view istället för att jobba.

Men nu åter till verkligheten; ska skriva synopsis till två reportage, göra lite notiser, ringa några jobbiga samtal och ta emot besök av Karin, en tjej som var på vår föreläsning på JMK och gärna ville komma förbi och snacka lite frilansliv. Kul!

Helt otroligt, den här amaryllisen har banne mig blommat i sex sju veckor nu! I bakgrunden syns Tjatte Hedlund, han med skägget, som Johanna intervjuade till ett kul reportage om knäppa namn, samt menyn till ett kebabställe som Axel gärna vill att vi sponsrar.