Frilansbyrån Doris Produktion

Mest pinsamma. Foto: Ulf Berglund/TV3

Det var inte så länge sen jag trodde att produktplacering hörde hemma i amerikansk tv – ni vet, Oprah ger bort muffinskorgar från ett visst bageri till alla sina gäster (som skriker sig blå av lycka), eller Ellen DeGeneres meddelar mitt i showen med flackande blick att en viss sorts flingor är så goda att ”you could taste the fun”. Vi skrattade åt det för att det var så plumpt och amerikanskt.

Men vadfan. Jag läste Mama härom sistens och blev lite misstänksam när alla recept i godisspecialen innehöll olika varianter av Milda-margarin. Mycket riktigt – reportaget var gjort i samarbete med Milda.

När jag tittade på inredningsprogrammet Simon och Tomas slet Simon plötsligt fram en stor hushållsrulle i en praktisk plasthållare för att torka banan ur fejset på en unge; den där plasthållaren var SÅ praktisk, Simon hade den alltid under armen när han var ute med hundarna. I ett annat avsnitt förklarar Simon och Tomas ingående hur fiffigt det är med det nya trådlösa hemmabiosystemet av nåt visst märke.

Det här kanske är en naturlig utveckling av reklamen, vad vet jag, men snälla, det är så pinsamt, sluta!

… Doris såklart!

Eftersom året nästan är slut och det är legitimt att göra sentimentala sammanfattningar passar jag på att skriva ett inlägg i kategorin Dorisskryt – vill visa upp två av de lite större projekt vi gjort under året.

Eller, det första gjordes egentligen under 2008 men slutfördes i år. Det coola med de här grejerna är att vi har gjort allt själva; skrivit, fotat, layoutat. 

Boken om Scouternas kurs Värdebaserat Ledarskap har vi skrivit mycket om i bloggen förut, men nu får ni som vill också se hur den faktiskt blev. Klicka på bilden för att se pdf:en. (Den är 38 sidor så den tar en stund att ladda ner)

Och så var det Barnkonventionen som fyllde 20 år i november, vi gjörde en tiosidig publikation till Nätverket för Barnkonventionen.

En sån här skulle man ha. Och så skulle jag och Johanna och Sofia ha varsin nyckel till den. Och när någon var skyldig oss pengar för ett rep vi sålt skulle de komma och lägga dem i den där springan i locket. Där kunde Axel putta ner sin hyra också. Och när vi skulle ta ut lön fick vi öppna och ta. Slut på toapapper? Ta pengar ur skrinet och gå och handla. Skatteverket – varsågoda, bara att hämta det ni ska ha. Ni får själva räkna ut hur mycket, vi litar på er.

Okej, nu ska jag ta mig samman och lära mig det nya bokföringsprogrammet.

Doris årliga glöggmingel i bilder!

Socker i femtio olika former.

Fia matchar inredningen så väl att hon nästan är kamouflerad.

Det ser ut som om Axel är ertappad med fuffens, men han dekorerar bara.

Observera de kryddnejlikade apelsinerna som hänger här och där!

Mingel med Frida Petterson-Normark.

Micromiddag med julstämning.

Redaktörs- och illustratörsmingel

Journalist- och webbdesignersmingel

Good old JMK-timesmingel

Gör dig redo för en riktig pärla. Det är ett av mina roligaste JMK-minnen, när radioläraren Anders Gjöres spelade Hjorthaagen för oss. Storyn bakom är, enligt Anders, att en student begav sig till Hjorthagens tunnelbanestation för att intervjua en spärrvakt. Problemet var bara att han ställt in bandaren fel och i lurarna hör han sig själv med några sekunders fördröjning. Resultatet är hysteriskt roligt. Går inte att förklara i ord, man måste höra själv:

Hjorthaagen

… är lite bökiga att intervjua. Liksom forskare. De är så petnoga med allt hela tiden, och måste helgardera sig mot eventuella missförstånd. När de sen läser igenom sina intervjuer har de helt omöjliga ändringsönskemål som skulle kräva en hel fotnotsapparat för att hantera.

Nu generaliserar jag ju förstås, men det ligger nåt i det där med helgardering. Kolla tillägget i ett mejl från en jurist jag ska intervjua imorgon:

Trots att vi intygar att e-postmeddelandet och eventuella bilagor inte innehåller virus och andra fel som kan påverka datorn eller IT-systemet där det mottages och läses, öppnas det på mottagarens eget ansvar. Vi tar inte på oss något ansvar för förlust eller skada, som har uppstått i samband med att e-postmeddelandet mottagits och använts.

PS. Tänk om jag blir stämd nu för att ha publicerat det här? Gulp.

När vi gick på JMK och hade gästföreläsare från verkligheten, ni vet riktiga journalister, tyckte jag alltid att de verkade så världsvana och kaxiga. Det var Britt-Maire Citron som barskt berättade hur hon avslöjat fifflande kommunalråd i Motala, Dick Sundevall som alltid hade egna reportageidéer (”Dick med de egna idéerna”) och fick Joy Raman frikänd, och så var det Ann-Marie Schröder som minsann förhandlade stenhårt om arvodena när hon gjorde frilansradio.

Jag fick ont i magen vid blotta tanken på verkligheten, jag som knappt vågade ringa ett telefonsamtal. Jag kommer aldrig bli någon riktig journalist, tänkte jag.

Det har ju funkat hyfsat ändå, men jag tänker ibland på de där människorna som aldrig verkar rädda eller osäkra. Det var främst på JMK man mötte dem, inte så ofta i verkligheten. Så när vi på Doris kommer tillbaka till JMK och föreläser för avgångsklasserna (dags för tredje gången nu i januari) så försöker vi vara så ärliga som möjligt och berätta att det går bra för helt vanliga fegisar (nu talar jag egentligen för mig själv, inte Fifi och Jojo) att bli journalister också.

Skönt tycker jag att JMK tar in lite vanliga journalister som vi, vi har inte gjort något sensationellt (mer än att starta Doris förstås), men vi kan berätta om hur den verkliga verkligheten ser ut. Och det är ju det man vill veta.

Och nånting gör vi rätt i alla fall, för damen som ringde och bokade oss den här gången sa att vi gjuter mod i studenterna! Känns bra.

Intervjuade Stefan Einhorn i förregår. Han var supersnäll och smart och bra på alla sätt, eller ja, han var trevlig att intervjua. När frågorna var avklarade fick jag också lite mervärde på intervjun.

– Hur är det med förkylningen? frågade han.
- Ja eh jo, man är ju förkyld mest hela vintern, sa en obekväm Johanna och försökte skoja bort det.
– Det låter ju inte bra, har du sökt för det? kontrade Stefan och vägrade att lyssna på mitt försök att slingra mig.
– Hehe, nja, det här känns ju lite…ovant. Jag har fått nån kortisonspray utskriven.
– Jaha, okej. Låter inte bra. Har du barn som går på dagis? fortsatte han fråga.
– Nej, min dotter är tio månader bara.
– Ja, men hon kan vara en liten smittohärd ändå. Du får nog lämna tillbaka henne och säga att du fått ett måndagsexemplar! fnissade cancerläkaren.
– Mmm. Hehe, sa jag och var nu lite desperat om att byta ämne. Maktbalansen var ju för sjutton helt förskjuten!
– Jag tycker att du får hålla koll på snoret, är det ofärgat så är det virus och det kan man inte göra så mycket åt, men blir det grönt eller gult får du ta en odling på det, satte Einhorn punkt.

Kanske hade han hajat att jag tyckte det var obehagligt att prata om mig själv i en professionell situation för sen la han fem minuter på att berömma mina utomordentliga intervjufrågor. Eller så är han bara snäll (eller ärlig hehe). Och det var därför jag intervjuade honom, för att han skrivit en bok om att vara snäll.

Det här är inte första gången jag får kommentarer om min hälsa under intervjuer. Hela förra året var jag supertäppt på grund av min graviditet och under varenda intervju fick jag höra ”oj, vad förkyld du är!”. Jag orkade inte gå in på att det var graviditetshormonerna som spökade utan spelade alltid med lite klämkäckt: ”ja, hu vad jobbigt det är med dessa sommar-/höst-/vinterförkylningar!”

Tips för att bli frisk fick jag också ofta. Martin Timell ville i princip bara prata om detta under intervjun med honom: jag skulle vila, bada varmt, kura ihop i en fåtölj och – framför allt – hinka mycket whisky. Vet inte om foster-Greta tyckt om den medicinen direkt.