Frilansbyrån Doris Produktion

Häromdagen var vi på planeringsmöte på TT Spektra. Äntligen full styrka igen, och det behövdes. Vi skriver regelbundet inom de fyra ämnena hälsa, pengar, konsument och reportage & porträtt och gör då och då även knäck för bostad och hem & trädgård. Det blir ganska många artiklar som ska leveras från Dorisfabriken rakt ut i verkligheten i Norrköping, Halmstad, Helsingborg, Piteå och alla de andra svenska städerna som har lagom stora dagstidningar. Tillsammans med våra redaktörer ska vi komma på vad alla dessa artiklar ska handla om, och det är inte alltid så lätt. Vi har idémöten på Doris innan vi går till Spektra, och de brukar följa ungefär samma mönster: Vi träffas, dricker kaffe, snackar skit, börjar prata vagt om ämnena, snackar mer skit, dricker mer kaffe. Rycker upp oss, börjar med de roligaste ämnena. Kommer på massor av idéer till ämnet hälsa, av varierande kvalitet. I anteckningarna får vissa idéer fyra raders förklaring, andra är mer av typen ”inkontinens” eller ”antioxidanter”.

Vi öser vidare med massor av reportageidéer och ganska många intressanta porträttpersoner. Svävar iväg ibland och fantiserar om hur man kan följa en astronaut en dag på jobbet, eller liknande. Sen fyller vi på kaffekopparna, går ut i solen en stund och säger till varandra ”fan, vad duktiga vi är! Så sjukt många bra idéer!” Går in, sätter oss vid bordet, stirrar ner i papprena och säger ”fan, vi har typ inget på pengar och konsument?”. Klämmer med stor möda ur oss ett gäng konsumentidéer av typen ”köp cykel” och ”nåt med ekologiskt”. Sen droppar det in minst ett, oftast flera, små barn i lokalen och i kaoset som uppstår bestämmer vi raskt att ”alla måste komma på två pengaidéer till på måndag” innan vi övergår till att helhjärtat gulla med Greta eller käka glass med Sixten.

Journalister får mycket gratisprylar. Företag tänker “Om vi skickar denna gps/parfym/bok/skål/fröpåse till en massa reportrar kommer nån säkert nappa och skriva nåt om det”. Och det har de jäkligt rätt i.

När man jobbar som journalist märker man snabbt vilket lättköpt och snålt folk vi är. Får man nåt gratis är det vips lite bättre än allt som kostar pengar. Jag har iofs mest jobbat på ställen med hög moral – SR, TT Spektra och Doris – men det gör ju också att våra gratisprylar inte är så glammiga. Jag har fått nån enstaka nyckelring, ett USB-minne och lite böcker. Sen får man ju förstås inte heller behålla gratisprylar om man jobbar på seriösa arbetsplatser. Min kille Adam är IT- och teknikreporter på Svenskan och han får inte behålla ett dyft, trots att han blir erbjuden riktigt glassiga saker. Fick han behålla allt skulle vi ha en 40-tums platt-tv i varje rum, åka till Västindien på bjudresor flera gånger om året och kunna starta en egen IT-prylbutik av alla gratismobiler, -datorer och -ipods som han får skickat till sig.

Nej, vill man ha fina gratissaker som man får behålla ska man jobba på glassiga magasin. Och såna ställen verkar verkligen använda sina gratisgrejer också. Det är faktiskt rätt patetiskt och jäkla lurendrejeri när man tänker på det. Ett exempel på det är en parfym från Agent Provocateur som kom till Spektra i en fin liten påse, tillsammans med en bok med snusknoveller. Ingen på hela Spektra eller TT ville ha den för den luktade som en gammal tants puderdosa. Riktigt gammalt smink, som Jane Hellen-ögonskuggorna jag fick ärva av min syrra när jag var liten. Ingen människa som är någorlunda normal kan gilla den parfymen. Flaskan var snygg, men det var allt.

En vecka senare dök den upp i Sofis mode. Fröken Fahrman herself tipsade om tantpuderdoften. I nästa nummer tipsades det om porrnovellerna. Det kändes rätt uppenbart att ingen på redaktionen nånsin luktat på flaskan, den var fin och fotovänlig och plockades väl in i sista sekund. Och så var den ju gratis också, förstås.

Det här kanske var ett otaktiskt blogginlägg – nu kommer nog Doris aldrig få gratisprylar från Agent Provocateur. Jag tror att vi överlever.

I dag när jag kom hit till kontoret beklagade sig Sofia över sin förlamade måndag, då hon började jobba typ halv fem fast hon varit på jobbet sen nio. Vi började prata om varför man inte bara gör det man ska. Vi hade inga svar.

Jag känner igen det där så väl – man sitter och stirrar på telefonen och tänker ”Men varför lyfter jag inte upp luren nu och ringer? Vad konstigt, jag säger åt handen att lyfta luren, men den gör det inte…” Det behöver inte ens vara något roligare som distraherar ? internetshopping eller facebook eller så ? man kan vara hur uttråkad som helst och ändå inte göra det man ska.

Ganska mycket hänger det samman med att man är ensam på jobbet – när Fia sitter här själv finns det ingen som kan säga ?Skärp dig nu och ring direkt, så tar vi lunch sen?, utan hon måste på nåt sätt peppa upp sig själv till att göra det. Samma när man sitter hemma och jobbar; det kan ta en hel kväll att skriva tre notiser för att man snöar in på något annat.

Men det handlar förstås också om att man som frilans disponerar sin tid fritt. Om jag satt på en redaktion och fick lön för den tid jag var där skulle jag förstås inte sitta och glo i väggen en timme utan att göra ett smack. Men som frilans får man ju skylla sig själv om man inte lyckas ta sig hem till middan bara för att man har varit slapp.

Sen är ju inte alla människor så här. Jag önskar, ÖNSKAR att jag var en av dem som tänkte såhär: ?Hu vilken obehaglig uppgift, den tar jag tag i direkt så jag slipper gå och ha ångest över den. Sen tar jag mig an nästa punkt på listan.? Jag har alltid en lista, men de flesta punkterna flyttas bara fram dag efter dag…

Alltså jag gör ju alltid det jag ska, missar inga deadlines eller så, men jag har bara så svårt att TA MIG SAMMAN! I höst när jag börjar jobba igen ska jag bli en av dem som gör allt som står på listan.

Japp, det ska jag.

Så var jag då back in town efter en välbehövlig men ekonomiskt utarmande semester där jag bland annat, enligt säkra Dorisbloggkällor, ?paddlat som en vettvilling?. Mycket nöjd och mycket laddad är jag nu. Och mycket mallig! För när jag kom till kontoret i måndags väntade ett tjockt brev på mig, det innehöll tre ex av en så jävla snygg och bra bok som vi gjort! Alltså en BOK som DORIS gjort!

Det är ju inte direkt första gången det här projektet kommer på tal i bloggen, så det är väl inte mer än rätt att jag rapporterar att resultatet verkligen blev bra (hrm, ska jag tagga ner på skrytet en aning nu?). Boken är på 38 sidor, liggande A4, och handlar alltså om Scouternas spetsutbildning Värdebaserat Ledarskap. Vi har följt utbildningen, gjort intervjuer, skrivit reportage, fotat och layoutat. Men det bästa är ändå den lilla texten på försättsbladet ”Av Doris Produktion 2009 för Scouterna”. Som Anna sa – sitt eget namn har man ju sett i tryck ganska många gånger vid det här laget, men inte Doris. Härligt!

Blädderex finns på Paternostervägen, välkomna!