Frilansbyrån Doris Produktion

Utan att överdriva skulle jag säga att denna sommarmåndag är Stockholms varmaste dag hittills i år. Underbart skönt och sådär hett så att folk säger ?alltså man ska ju inte klaga på att det är för varmt men…?. Förutom på Doriskontoret. Här är det ingen som behöver klaga, i alla fall inte åt det hållet. Svalt och skönt eller svinkallt, rått och fuktigt, det får dagsformen avgöra. Come rain or shine, temperaturen är alltid den samma hos Doris.

Det påminner mig om Coober Pedy, en stad jag besökte i centrala Australien som är byggd nästan enbart under jord. Det började med en opalgruva, och sen kom de på att i underjorden var det alltid exakt samma temperatur oavsett iskalla ökennätter eller plågsamt stekande solfaktor-30-hjälper-i-fem-minuter-sol. Så i princip alla bostäder är i underjordiska grottor och det var onekligen en intressant upplevelse att bo på ett grottvandrarhem och dricka öl i en grottbar i en mycket behaglig temperatur.

Och just idag är det faktiskt helt okej att ha ett källarkontor som mest påminner om en underjordisk stad. Lunch i steksolen och jobb i vår alldeles egna behagligt svala opalgruva.

Okej, jag är nog sifferblind i alla fall. Alltså inte så att jag inte kan räkna två plus två, men jag kan liksom inte tolka siffror, om ni hajar, jag kan sitta och stirra på ett tal hur länge som hest utan att haja vad det står.

Nu har jag, utan överdrift, ägnat tre timmar åt bokföring – jag har betalat en räkning och tagit emot en faktura. Jag har inte ens BÖRJAT med momsdeklarationen. Än mindre börjat med det jag trodde att jag skulle göra i dag, det vill säga ett reportage om pengar och varför det är så tabu att prata om.

Dessutom är jag ensam på kontoret idag, och har alltså inte ens någon att läsa siffrorna högt för. Vi har haft företag i tre år snart, men fortfarande måste jag säga högt vad jag gör när jag bokför, det är som om informationen inte går in från ögat till hjärnan, utan bara via munnen-örat…

ÅÅÅh, jag är sådär frustrerad att jag vill ha sönder något som ska smälla högt när det pajar. Men snart kommer Johanna, Adam och Greta hit med glass.

I tisdags var Anna, Fia och jag på JMK och föreläste om hur det är att vara frilansjournalist. Det var andra gången, Fia och Anna var där i januari, så vi är rutinerade proffs på detta nu.

Det var verkligen skitkul att stå och snacka om Doris och alla fiffiga arbetsmetoder vi kommit på och det fick mig att tänka på hur det var när vi drog igång. I början var det mest Anna och jag som satt och fikade i hennes kök eller jag som satt och hade jobbångest i Annas arbetsrum. Fia jobbade nämligen på scouterna då och Anna fick Sixten när Doris var ungt och nystartat.

Jag minns vårt första jobb, Anna gjorde en grej om att blinga cykeln och kort därefter gjorde jag ett reportage till Studio ett  om den unga politikern Laila Naraghi. När jag tänker på den där första tiden nu i efterhand fattar jag inte att vi inte var mer skraja för att allt skulle gå åt pipan. Jag läste precis Annas inlägg om det första dorishalvåret och det är så härligt att vi var så entusiastiska och tyckte att vi faktiskt nästan hade för mycket jobb tidvis. Så jämför man det med hur det är idag när vi har fasta kontrakt och återkommande uppdragsgivare. Och dessutom myntat begreppet frilansbyrå! Jag undrar hur fantastiskt bra det kommer gå för Doris om ytterligare två år?

Hoppas vi får komma tillbaka till JMK fler gånger! Flera av studenterna sa faktiskt att vår föreläsning var bland det bästa de gjort på JMK (skryt skryt).

Nä, nu ska jag återgå till vår Dorislunch. I helgen ska vi ha möte om hemsidan och spika det nya upplägget. Under sommaren hoppas vi på att dorisproduktion.se version 2.0 kan ha premiär. Annars har detta hänt: Adam och jag har flyttat till Doris hoods, Fia laddar inför semester och Anna och Jonathan gifte sig igår! Så äntligen finns det en mr Doris, woho!

När är det som allra värst att vara journalist? Det finns rätt många potentiellt jobbiga situationer. Läskiga eller rentav pinsamma telefonsamtal, direktsända intervjuer där man drabbas av tunghäfta eller faktafel i artiklar som redan publicerats. Eller som det jag var med om i fredags. Utskälld av en intervjuperson för att jag är en dålig, dålig journalist som både har felciterat, manipulerat fakta och skrivit usel svenska.

Hur mycket jag än försöker att inte ta åt mig är det inte kul att bli anklagad för sånt. Jag vet ju att det inte stämmer, samtidigt vet jag att det inte var den bästa artikeln jag någonsin producerat. Jag vet också att jag borde ha gjort ändringar i ett tidigare skede, ungefär då när personen ville skriva om hela min artikel och jag i stället slog bakut för att jag blev så provocerad av att någon annan försökte göra mitt jobb… Ja ja, jag lär mig något till nästa gång och det är alls inte hela världen, men jag får fortfarande en klump i halsen när jag tänker på fredagens samtal.

När är det som allra värst att vara journalist? När man reagerar med känslorna och inte med förnuftet.