Frilansbyrån Doris Produktion

I dag är en sorgens dag. Jag har insett att min mammalediga ekonomi i kombination med Jonathans studentekonomi inte håller för en svindyr morgontidning. Så jag ringde till DN i morse och sa upp min prenumeration.
?Är det något jag kan göra för att få dig att ändra dig?? frågade Martin på kundtjänst. Sänk priset sa jag, men det kunde han ju förstås inte.

Så nu står jag utan allmänbildande morgonblad, kommer inte att hänga med i några samtal längre ? jamenar ganska många samtal inleds ändå med ?läste du tidningen i morse?, och det är då, underförstått, DN man menar. Sen följer en kommentar om DN-analysen av läget i Mellanöstern, alternativt (oftare) ett gemensamt garv åt dagens Rocky.

Men jag hinner ju ändå aldrig läsa tidningen på morgnarna. En helgprenumeration vore ett skämt, då är ju alla hemma och jag hinner inte ens öppna blaskan. Väntar nu på bättre ekonomiska tider, alternativt ett erbjudande från SvD som jag inte kan tacka nej till. Under tiden får jag hålla liv i min allmänbildning annorstädes.

”Det är väääääääldigt svårt att hitta jobb som journalist. De flesta av er kommer att bli arbetslösa.” Så skulle jag sammanfatta JMK-lärarnas karriärtips till oss studenter när jag pluggade där. Allt var piss och det var egentligen onödigt att utbilda sig till journalist, ett fantasiyrke i stil med prins och chokladprovare. Annat var det förstås när lärarna själva pluggade, då stod tidningarnas chefredaktörer i korridorerna och slogs om studenternas gunst.

Men hur sant var detta? Kort efter examen insåg jag att det de menade var att det var svårt att hitta FAST jobb som journalist. Ja, det är ju snudd på omöjligt. Jag vet sex personer från vår kull som fått fasta jobb och de flesta av dessa har varit halvnöjda med jobben och mest stannat kvar för att det var just ett fast jobb. Däremot har alla utom en person i vår klass jobbat som journalist någon gång sedan examen. Och detta enda undantag är Karin, som håller på och utbildar sig till psykolog och aldrig ville bli journalist egentligen, utan alltid hade drömt om att bli kriminaltekniker à la CSI.

Visst, de flesta har jobbat som annat också och alla har vi väl sålt oss lite då och då, tagit skitjobb som i bästa fall kan anses tillhöra släktet journalistiska yrken. De flesta av oss har också hoppat från olika vikariat non-stop utan hopp om att bli inlasade eller fast anställda. Jag blev förvisso inlasad, men det var av misstag och på Gotland.

Okej, det är astrist att aldrig känna trygghet, få betald semester eller kunna säga upp sig från ett trist fast jobb av rädsla att aldrig få ett annat jobb igen. Att vara frilans är ju fritt och skojsigt, men det är ett jäkla meck att få föräldrapenning och det är svårt att planera in semestrar och ha nån sorts koll på hur mycket man kommer tjäna om ett halvår. Men samtidigt är det lättare att vara journalist än jag trodde. JMK-lärarna lyckades skrämma upp mig så till den milda grad att jag faktiskt blir glad för en veckas inhopp eller ett enstaka insålt reportage till en ny uppdragsgivare. Den pessimistiska grundsynen tackar jag dem för!

I förra veckan var jag tillbaka på Doriskontoret efter nästan två veckor av skön påskledighet kombinerad med utspritt jobbande här och var; en lägenhet i Köpenhamn och en sommarstuga i Torekov, på ett Öresundståg, ett X2000, en villaövervåning i Hörby och ett stadsbibliotek i Halmstad. Att göra intervjuer och skriva om hur man lär barn hantera pengar eller hur man kan peppa varandra till att träna föll sig alldeles naturligt på alla dessa märkliga platser. Men att skriva om släktforskningstrenden på kontoret första dagen tillbaka visade sig däremot vara stört omöjligt. Varför?

Jag får picnic-känsla när jag packar upp min dator, min mobiltelefon och mitt anteckningsblock på en tillfällig plats och toppar med en kopp kaffe. Jag känner mig som en sval, världsvan frilansare som kan ta mig an världen från alla dess hörn. Känslan när jag kommer till kontoret efter en stressig hemresa, en glömd nyckel och med en deadline flåsande i nacken är allt annat än världsvan. Och resultatet blir därefter. Jag tappar all förmåga att ringa någon överhuvudtaget och i stället för att i alla fall maila någon eller kanske skriva en liten faktaruta förlorar jag mig i det världsomspännande nätets irrgångar med en gnagande känsla av obehag som enda följeslagare… Och då, just då, önskar jag för en kort stund att jag var anställd. Då har man råd att ha en dålig dag.

Det är väl inte så konstigt att man såsar till lite i hjärnan av att vara mammaledig. Barn är ju underbara att pussa på men de erbjuder ju ingen intellektuell stimulans direkt. Dessutom är man lite borta av sömnbrist och hormonchock, man hinner aldrig läsa tidningen och det mest avancerade man ser på tv är gamla repriser av Vänner.

Så jag var väl inte förvånad över att jag kände mig lite bortkommen här i måndags när jag skulle jobba helt plötsligt. Men ändå, hur svårt kan det vara, en liten telefonare med en kvinna som haft ett köpfritt år, till en text om antikonsumtion till TT Spektra?

Det kändes som om JMK all over again, jag satt där och stammade fram mina inlästa frågor och fattade knappt vad hon sa för att jag var så fokuserad på vad jag själv skulle säga. Följdfrågor var helt klart överkurs. Jag blev faktiskt lite chockad över hur fort man blir puckad av att inte jobba! Man märker det ju inte förrän man försöker. Kanske går det bättre idag när jag ska skriva några konsumentnotiser innan jag susar hem för att amma Ines.

Glad påsk!

Nu har även Doris hakat på detta twittrande, om man är intresserad av vad vi sysslar med hela dagarna kan man surfa in på twitter.com/dorisproduktion. Egentligen känns det totalt onödigt och rätt fjantigt, men jag tänkte att jag skulle kolla in vad detta med Twitter egentligen går ut på och för att se det behövde jag ju ett konto. Och precis som jag trodde är det rätt mycket mediafarbröder och -tanter som twittrar för att känna sig lite ungdomliga. Men samtidigt kan man ju också få veta vad Britney Spears sysslar med, just nu står det t ex ”Britney Spears went to the movies with the dancers tonight. We saw I Love You, Man. S0000 funny! Brit”. Hur skulle jag kunna leva utan den informationen?

Men det är med nya medietrender precis som med modetrender, när man först ser MC Hammers gamla brallor i butikerna tänker man ”aldrig i livet”, men sex månader senare fladdrar man runt på stans gator och nynnar på U can’t touch this. Jag tyckte att leggings hörde hemma med USA-sockarna på 80-talet, att mobiltelefoner var helt onödiga så länge man hade telefonkort och att Facebook var en fjantig lekgrej för folk som ville leka vituella vampyrer. Men nu får jag paniksvettningar om jag glömmer mobilen hemma, tycker att leggings är rätt praktiskt och lite fint och hänger på fejan mest hela tiden. Så med Twitter tänker jag hoppa över ”detta är löjligt och onödigt”-stadiet och låtsas gilla det fram tills jag verkligen gör det. Ni hittar mig på twitter.com/jeklundh fram tills dess!