Frilansbyrån Doris Produktion

…mig skall intet fattas. Det känns som att vi på Doris minst en gång i veckan säger till varandra ”hur fan gjorde journalister innan internet fanns?”. Innan man kunde googla fram någons hela livshistoria, eniroa sig till semihemliga nummer, luska ut var folk bor, vem de delar säng med och när de fyller år, och såklart hitta värdefull om än inte helt källgranskad info om det mesta på wikipedia. Vad jobbigt det måste ha varit för de stackars murvlarna. Och visst lever vi i ett ljuvligt informationssamhälle där man kan följa aktuella rättegångar live på nätet, titta på sitt favvoprogram när man vill och få tt-flashar i mobilen, men i ärlighetens namn medför det vissa risker för journalistyrket. Jag ser två problem.

1. Journalister blir latare.

2. Systemet är nästan löjligt sårbart. I morse ringde det på dörren här hos Doris och det stolpar in två trevliga men på det klassiska hantverkarsättet något burdusa unga män. De förklarar vänligt men bestämt att de ska byta ett rör på toaletten. Nu. Nej då, vi är inte så högljudda, fortsätt jobba du. Haha. En timme senare borrar de rakt in i min hjärna (typ) och har råkat kapa telefonsladden som – jaha, hoppsan så tokigt – försörjer mig med både telefon och bredband. Och där sitter jag. Stirrar sjukt kissnödig in i skärmen och uppdaterar gång på gång. Försöker desperat ansluta till nätverket fast jag vet att det inte kommer att gå. Kan inte i min vildaste fantasi förstå hur arbetet ska kunna fortlöpa. ”Ja, jag kan göra intervjun från mobilen!” tänker jag euforiskt och inser nästa sekund att jag inte har telefonnumret, det ligger på mailen. Börjar på något annat, slutar direkt igen. Resignerar. Börjar spela MS Röj.

Det låter som en rolig första date. Men det är det inte, det är exempel på tidningarnas uppfinningsrikedom när det kommer till löpsedlar och rubriker.

Det är ju inte alltid det blir så lyckat – ofta stör man sig på löpsedlarnas konstiga grammatik (?Slipp kissa så ofta?, det låter ju inte klokt!) och ibland är det till och med svårt att haja vad det betyder. Och visst blir man som journalist irriterad ibland när någon puckad redigerare bytt ut rubriken mot något mycket mindre fyndigt som ska passa med spaltbredden.

Men löpsedels/rubrikspråket har i alla fall berikat vårt språk med en hel del nya målande sammansatta ord. Vad sägs om nakenchock, sexbråk eller viktattack? I love it.

Nu är jag en av alla de där konstiga människorna. De där föräldrarna som har registreringsskylt med sitt barns namn på som hänger på barnvagnen, som ger alla sina vänner och släktingar en kalender med bilder på sin bebis i julklapp och som bara tycks prata om vad deras unge har för sig hela dagarna. Jag har nämligen startat en blogg åt mitt barn.

Ja, det är vidrigt och lite patetiskt, jag vet. Till mitt försvar kan jag ju säga att Gretas farmor och farfar bor på andra sidan landet och jag vet att de blir glada av att få lite uppdatering om vad deras enda barnbarn gör och hur hon ser ut. Men samtidigt måste jag också medge att jag tycker att det är lite kul. Kanske inte det här navelskåderiet med att skriva ner vad man gör stup i kvarten, det känns mest pinsamt, men att välja ut fina bilder på Gretchen och sen läsa kommentarerna från släkt och vänner om hur fin hon är. Jag är nyfrälst, vad kan jag säga. Jag har i två månader fått känna på vad mina meddorisar redan vetat om ett tag, jag har fått lära känna en person som är mycket bättre och finare än vad jag och Adam nånsin varit. Och ungefär tio gånger om dan tittar jag på henne och tänker ”vad jag önskar att alla kunde se hur fin hon är just precis nu”.

Så egentligen är det lite riskabelt att starta en Greta-blogg, jag kommer kanske att få fnatt och lägga upp nya bilder fem gånger om dan. Jag kanske kompletterar bloggen med ett Twitter-konto och en Facebook-sida och börjar mailbomba alla jag känner med ett Greta-nyhetsbrev. Nej, så långt får det helt enkelt inte gå. Jag är väl fortfarande den där normala, vuxna människan som snackar skit om andra föräldrar som gör sånt här? Jag tror det. För hur betuttad jag än är i lilla G så skulle jag aldrig, aaaaaldrig skaffa en registreringsskylt till hennes barnvagn.

Tur att vi lever i ett jämställt samhälle och att Adam blir föräldraledig om ett halvår. I oktober kommer den normala och lite cyniska Johanna tillbaka, jag lovar.

Jag skriver sjukt många faktarutor. Det är ju mitt jobb. Plötsligt fick jag ett sug att dela med mig litegrann av denna fantastiska flora av värdefull fakta, håll till godo:

Fakta/Barbie
Fullständigt namn: Barbara Millicent Roberts
Ålder: 50 år
Familj: Pojkvän Ken (de gjorde slut ett tag mellan 2004 och 2006, då dejtade Barbie australiern Blaine), syskonen Skipper, Tutti, Todd, Stacie, Kelly och Krissie.
Vänner: Bästa kompisen Midge, hennes kille Alan och ett stort kompisgäng.
Yrke: Började som tonårsmodell 1959 och har sedan dess haft ett 80-tal yrken, till exempel astronaut, brandman, president, barnvakt och kock.
Husdjur: 43 stycken, varav 21 hundar, tre ponnyer och en zebra.
Favoritfärg: Barbierosa (en särskild ljusrosa nyans).
Meriter: Har bland annat deltagit i två OS, kandiderat till USA:s presidentpost två gånger och varit superhjältinna.
Popularitet: Varje sekund säljs två Barbiedockor någonstans i världen.

Fakta/Undvik nätdejtingfällorna
+ Många killar verkar tro att muskler, ölburkar och statusprylar på bilden imponerar på tjejer. Det är fel, det är bara patetiskt.
+ Tjejer, undvik alltför urringad och utmanande klädsel på profilbilden, de flesta killar tycker inte att det är intressant.
+ Tyck inte synd om dig själv och dra upp dina problem, det är väldigt avtändande.
+ När ni träffas, lyssna på den du har framför dig i stället för att bara pladdra på om dig själv!

Fakta/Smittmyter
+ Offentliga toaletter smittar inte. Bakterier kan inte flyga in i kroppen från toalettringen. Så länge man tvättar händerna efter toalettbesöket är smittorisken i princip obefintlig.
+ Vitpepparkorn hjälper inte mot vinterkräksjuka. Det finns i alla fall inga vetenskapliga belägg för det.
+ Förkylning har inget med vädret att göra. Många tror att man blir förkyld av kyla, regn och blöta fötter, men förkylningar orsakas av virus och de är inte alls temperaturkänsliga.
+ Man blir inte lättare smittad i flygplan. En spridd myt är att luften i ett flygplan cirkulerar i planet och fylls av fler och fler virus ju längre tid man är i luften. För det första smittar få virus via luften, och för det andra filtreras flygplansluft ofta bättre än i de flesta bussar.