Frilansbyrån Doris Produktion

Härom dan dog en liten tvååring i en lägenhetsbrand nånstans i Skåne. Jag vet många fler obehagliga detaljer om hur det gick till än jag vill – just nu försöker jag aktivt låta bli att tänka på det mest hela tiden. Det är ju så hemskt så man inte kan fatta, och extra känslig är man ju när man själv har en tvååring såklart.

Så varför vet jag alla detaljerna, som jag inte kan gå in på här eftersom jag aktivt inte tänker på dem? Inte för att jag läste en kvällstidning i alla fall, jag kollade på Rapport! Jag hajar inte nyhetsvärderingen där – jag hajar över huvud taget inte varför det är intressant att rapportera från olyckor. Vari ligger allmänintresset, liksom? Och om de nu ska berätta om den här branden – säg att de har maffiga bilder med stora eldslågor som slår ut genom fönstren (det hade de inte) – varför måste de berätta alla detaljer? Det är ju bara snaskigt… Gamarna kan väl läsa kvällsisarna, men Rapport liksom?

Såklart man inte ska låta bli att rapportera om mänskligt lidande, det är bra och nyttigt att få gråta framför nyheterna ibland. Men vem blir hjälpt över att jag gråter för att en tvååring blivit innebränd? Inte tvååringen, inte hans familj…

Sedan min dotter Greta föddes den sjunde januari (woho!) så har mitt liv slutat handla om deadlines, bokföring och snajdiga formuleringar och börjat kretsa väldigt mycket kring vad som går på tv. När jag inte är ute och fikar, som är en föräldraledigs huvudsyssla, så sitter jag mest i soffan hemma i Solna och ammar. Så jag har stenhård koll vad som går på tv, inte bara på kvällarna och eftermiddagarna, utan även vid tre-fyra på natten. Och mycket skit är det, kan jag säga. Mitt värsta är Ice road truckers, en dokusåpa om snubbar som kör lastbil på isklädd mark i norra Kanada. Det är fruktansvärt ointressant, som ni kanske förstår.

En annan slutsats jag dragit av mitt tv-tittande (förutom att mycket är skit, alltså) är att det är rent motbjudande att talkshowerna ger bort så fruktansvärt mycket prylar till sin publik. Det är förstås inget nytt, alla vet väl att Oprah gav bort bilar till publiken för några år sen. Men när man ser det varje dag på Oprah, Ellen Degeneres och Rachael Ray så blir man rätt äcklad. I tolv dagar före jul gav Ellen bort prylar för tusentals dollar varje dag. Tv-apparater, skor, presentkort, tv-spelskonsoler – en massa dyra prylar som ingen behöver men alla verkar vilja ha så mycket att de skriker hysteriskt för varje grej. Pratshowfolket förvandlar sig själva till levande reklampelare och läser upp små slogans till varje pryl. Kan ni tänka er om Malou von Sivers eller min nya favorit Fredrik Skavlan emellan intervjuer skulle hiva fram en Billy-bokhylla, läsa upp en slogan som Ikeas pressavdelning författat och skänka bort möbeln till alla i publiken?

Nordamerika är en konstig plats, helt enkelt. Reklam, prylar och pengar är det bästa som finns och folk är på allvar intresserade av att titta på ett entimmas program om frusna lastbilschaffisar. Det är min slutsats efter sex veckor framför tv:n.