Frilansbyrån Doris Produktion

Häromkvällen handlade Agenda om att politiker fegar ur debatter och vägrar att uttala sig i olika frågor. P1-Morgons Cecilia Roos var irriterad på finansmarknadsministern Mats Odell för att han inte velat kommentera Carnegie. Pr-konsulten som bjudits in för att inte hålla med Roos tyckte att det inte kan vara nåns skyldighet att vara med i media.

Det är klart att folk i allmänhet inte måste låta sig bli intervjuade, men jag blir så sablarns trött på folk som har en informativ yrkesroll som ändå säger nej på intervjuförfrågan. Politiker ska fatta beslut och förklara för folket vad dessa beslut går ut på. Är finansmarknaden orolig, Carnegie krisar och tas över av staten måste ju förstås ansvarig minister kommentera detta, det är ju hans jobb.

Jag vet inte hur många gånger jag tjafsat med politikers pressisar när jag jobbade på Studio ett och P1-Morgon. Ibland blev jag irriterad och sa att det var deras förbaskade skyldighet att ställa upp. Då brukade pressisen säga att han skulle kolla upp det och sen inte ringa tillbaks. Ibland funkade mina övertalningsförsök, oftast om man pratade med politikern direkt och slapp resonera med deras tjuriga vakthundar.

Det är inte bara på regeringsnivå detta är ett irriterande problem. Anna och jag har båda försökt få Nordiska museets julexpert, som har informationsansvar, att berätta lite om jultraditioner. Till Anna sa hon att Anna kunde läsa på hemsidan och citera henne därifrån och till mig sa hon, via Nordiska museets pressis, att det fanns en bok på biblioteket som jag kunde låna. Till och med pressisen höll med om att det var lite löjligt sagt.

Okej, detta är inte blodigt allvar och visst funkade den där bibblanboken, men det är fortfarande så sablarns störigt med alla informatörer som är för lata för att orka informera. Skaffa er ett annat jobb, tycker jag. Och när det gäller fega politiker så är min erfarenhet att det alltid ger ett bättre intryck att våga stå för det man gjort än att gömma sig i Rosenbads buskage. Antingen har man en anledning att fatta de beslut man gjort eller så borde man kanske omvärdera sina beslut.

En gång på JMK skulle jag och Sofia göra ett fördjupande reportage tillsammans. Vi sågs hemma hos mig en kväll, drack vin och blev röda om kinderna och pratade i munnen på varandra om våra fantastiska idéer, våra intressanta frågeställningar och vårt suveräna upplägg.

Dagen efter sågs vi i fiket på JMK för att sätta igång. Vi gjorde förmodligen nån slags dagordning för vem som skulle göra vad, ringa vem osv. Sen tog vi en kaffe innan vi skulle sätta igång. Så kom nån klasskompis förbi och snackade bort en kvart eller en timme. Korsordslösande förekom också.

Jag har en tydlig minnesbild från den här perioden; det är Sofia som liksom halvligger över ett bord i fiket och formar ordet ”hej” på borsdsskivan med hjälp av en sönderbruten plastsked. Sen minns jag en hel del innovativa rebusar av typen ”haha” som en haj minus j, en haj minus j.

Det var i denna veva jag och Sofia drog på oss öknamnet Dynamiska Duon. Reportaget blev aldrig klart, och vi har fortfarande fem poängs rest från utbildningen. Att Johanna ville starta företag med oss var ett under.

Tyckte jag tills Doris flyttade in i mitt arbetsrum hemma, och Johanna flyttade in i mitt kök. Varje dag gav vi oss själva restriktioner i form av ”idag får vi bara fika i en timme innan vi börjar jobba”. Sen gjorde vi många långa listor… Till vårt försvar kan ju sägas att vi faktiskt inte hade så mycket jobb i början, och det kunde gå veckor innan vi hittade något nytt när vi lämnat ett reportage.

Men nu sitter vi här på rad vid våra skrivbord på vårt riktiga kontor, och flitens små lampor lyser fint. Framåt halv tolv är det nån som tittar upp föreslår lunch, sen äter vi på en halvtimme och flyttar tillbaka till skrivborden. Jaa, vi snackar lite skit också, men min poäng är att vi har blivit så himla bra! Det är rätt ofta min poäng, och egentligen poängen med den här bloggen, så…

För den som följer Dorisbloggen hyfsat flitigt är det ingen chock att TT Spektra är vår största uppdragsgivare. Vi skriver artiklar och notiser till dem inom en rad olika områden. Eftersom Spektras material ska kunna publiceras i alla dagstidningar från Ystad Allehanda till Norrländska Socialdemokraten är artiklarna oftast ganska generellt hållna, de ska ju gå hem i alla läger. Det absolut vanligaste är att artikeln ger tips på olika saker. Vad sägs om ”belys ditt hem miljövänligt”, ”klara dig genom höstmörkret” eller ”ta hand om din hud”?

Varenda gång jag intervjuar en expert och sedan skriver ner deras kloka tips tänker jag ”hmm, det här ska jag minsann börja göra”. Men inte fan ser jag till att ha lysrören tända på dagtid eller belyser de vertikala ytorna i hemmet eller rengör ansiktet med en mild tvål som passar min hudtyp. Det känns nästan som i skolan när man pluggade stenhårt till ett prov och när man skrivit ner allt på pappret var det som att man råkat trycka på ctrl X istället för ctrl C och när man ctrl V:ade på pappret försvann allt ur skallen.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här förutom att det känns lite absurt att man har lyxen att ha som jobb att lära sig grejer från de som verkligen vet, sen har man fräckheten att glömma bort alla goda råd. Herregud.

– Sen jag blev journalist orkar jag inte socialisera mig på fester längre. Det känns bara som jag jobbar på fritiden, sa min dåvarande kollega Maja Åström till mig i lunchrummet på Radio Stockholm för ett par år sen. Det var sant det hon sa, att vara journalist gör konstiga saker med ens sociala kompetens.

För ett tag sen var jag och ölade med tre JMK-kompisar – Fia, Adam och Fritte – och Frittes polare som är kapten på ett oljefartyg. Snacka coolt jobb; så fort han presenterade sig dök örti frågor upp i skallen. Hur ofta har man chansen att få veta hur det är att ratta ett oljefartyg egentligen? Journalistkvartetten satte givetvis igång med att bombardera den stackarn med våra frågor, det blev som en presskonferens den där onsdagkvällen på Allmänna galleriet. Till slut pustade kaptenen ut och sa ”det känns som jag blir intervjuad av Janne Josefsson”. Då skämdes vi lite och la av med utfrågningen.

Men det där är rätt typiskt för hur jag beter mig i sociala sammanhang sen jag blev journalist. Direkt hivar man på med en massa frågor, allt är intressant – vad jobbar du med, vad bor du, var är du uppvuxen? Jaha, i Gislaved, hur var det där när däckfabriken la ner? Kände du nån som drabbades? Ställer personen motfrågor blir man lite illa till mods – varför ska vi prata om mig?

Nu vill jag inte säga att journalister är så fantastiskt intresserade av andra och inte gillar att vara i centrum. De flesta vet väl att murvlar är ett rätt självupptaget släkte. Nej, snarare är det så att vi är rätt olidliga att ha att göra med på fester, vi känner oss bara avslappnade om vi får fråga ut folk. Det är bekvämt, man kan fråga ut nån i två-tre timmar utan ansträngning.

Så efter Mollys fantastiska namnfest i helgen vet jag en hel del om Fias släktingar och vad de gör. Tur för dem att jag har en gigantisk gravidmage, säger jag bara. Är man en jätte som jag är nu går det inte att ducka från att svara på några frågor själv.