Frilansbyrån Doris Produktion

Okej, risken är att det här blir ännu ett smörigt ”vad jag älskar att var journalist”-inlägg, men hur många teman finns det i livet egentligen (livet, döden, kärleken = tre, enligt Mats Nörklit eller var det Holger Nylén på JMK?)? Man kan inte variera sig hur mycket som helst.

Men den senaste tiden har jag bara fått göra så sjukt mycket rolige grejer! Ibland känns det som om det enda man gör som journalist är att sitta i telefon eller surfa på nätet hela dagarna, skriva notiser på pressmeddelanden och hitta pressbilder från företag. Men nu har jag haft några riktiga verklighetsveckor, om ni hajar.

Jag har varit hemma hos Per Morberg i hans kök och gjort reportage (han lagade coq au vin och det luktade jävligt gott i bilen på vägen hem), jag har varit på teceremoni i Gamla Stan (en migränframkallande eftermiddag där jag pga dålig planering hade båda barnen med mig till intervjun, och de rusade runt med sina mutbullekladdiga händer bland det fina porslinet).

Och igår var jag med på en pacemakeroperation på Karolinska sjukhuset! Så jävla coolt! Jag vet att det här är klyschigt, men man får verkligen uppleva saker som journalist. Alltså, det är inte som att man skulle ringa till kirurgen på Karro och ba ”Hej, det vore coolt att se en operation, får jag komma på studiebesök?” helt utan anledning.

Ja, och allt detta finns naturligtvis att läsa i diverse lansortstidningar via TT Spektra.

När blev det okej att göra mediekarriär enbart på att vara elak? Var det ungefär samtidigt som Robinson blev förnedrings-tv med hela svenska folket och vår kollektiva moraliska ribba sänktes för gott? Från och med då, någon gång i slutet av 90-talet, har medierna bara blivit elakare. Man skulle kunna luras av att dokusåporna nådde sin elakhetspeak nånstans runt otrohetssåpan Paradise Hotel och vi-straffar-underklassen-i-stupstocken-såpan Riket för att sedan vända och ge plats åt Bonde söker fru och andra töntiga snällisar. Men elakheten hade liksom redan satt sig.

Om man fortsätter med bitter pensionär-perspektivet på medierna kan man såklart ondgöra sig i evigheter över hur elaka kvällstidningarna/idoljuryn/På Stan-krönikörerna/reklamradioprogrammen blivit. Och visst trivs jag med att ibland bejaka gnällsidan hos mig själv(!), men det var inte riktigt det jag var ute efter här. Jag vill bara uttrycka min förvåning och avsky över att det finns medieprofiler vars enda framträdande egenskap är att de är elaka. De behöver inte kunna skriva eller programleda eller för den delen kunna något om det de pratar om. Om man är tjej behöver man i och för sig vara smal och snygg, men killarna kan vara både lönnfeta och ha tänderna på tork. Bara de är tillräckligt elaka på sin blogg eller hemsida eller i sitt obehagliga tv-program så får de vara med ändå. Eftersom jag gör inte vill vara som dem nämner jag inga namn (vik hädan för moralens väktare!) men ååååååå vad jag tycker det är sorgligt att elakhet numera är samma sak som underhållning. Blörk.

”Svenska Dagbladet vinnare i tidningskriget” var den oerhört intressanta rubrik jag möttes av i gårdagens Näringsliv. För sjuttielfte gången det här året har det kommit nån undersökning om tidningsläsandet och ännu en gång ska tidningarna tävla om att vinna detta dramatiska krig. Av nån mysko anledning lyckas alltid alla vara vinnare. Den ena tidningen är störst på nätet, den andra är mest poppis på vardagarna och den tredje går hem hos kidsen.

Den senaste Orvesto-undersökningen, som publicerades igår, var inget undantag. SvD var vinnare, men bara nyhetsdelen av tidningen. DN var vinnare, men mest på söndagar. Metro var vinnare, men bara i storstäder. Aftonbladet var vinnare, men bara om man räknar bilagan Sofis mode. Expressen var inte vinnare alls, men ändå stora och bra bland förlorarna.

Skäms de inte, alla välbetalda chefredaktörer och nyhetschefer, för att de fyller tidningen med såna icke-nyheter? Vi har finanskris, rödgrön allians, nobelpris och USA-val att skriva om, men glöm för all del inte att lämna lite plats åt en jättebild på redaktionens medarbetare, som håller upp löpsedlar där det står ”Störst i Sverige/Stockholm/bland unga/på nätet/till vardags” på.

Jag tycker alltid synd om den stackars tjomme som fått uppdraget att skriva om detta. Säkert är det nån praktikant som tvingas skriva textreklam och med hjärtat i halsgropen intervjua Lena K Samuelsson, Thorbjörn Larsson eller Per Gunne om varför just de är bäst. Var det verkligen detta man drömde om när man slet med sin Habermas på journalistutbildningen? Är det så här man fyller sina dagar när man tillhör den tredje statsmakten? Är det dessa 3000 tecken som ska få en att känna sig uppmuntrad medan man pröjsar tusen spänn i månaden till CSN resten av livet?

Och vem läser skräpet egentligen? Vilken uttråkad människa är intresserad av att höra varför Sofis mode är så himla bra, förutom kanske Sofi Fahrman själv? Lockar löpet ”Aftonbladet bäst igen” verkligen så mycket att man vill punga ut en tia för att få läsa en artikel om det?

Nej, snälla Lena K, Thorbjörn och Per, lägg av med det här tjafset. Ni kanske vill visa era annonsörer hur bra ni är eller ärligt tycker att detta är god journalistik, men ingen läsare bryr sig. Det är bara slöseri med papper, bläck och arbetskraft. Lägg pengarna på lyxigt fikabröd åt era snälla praktikanter istället.

Tänk att jobba helt utan deadlines. Inte nog med att man (jag) aldrig skulle få något gjort om ingen satt och väntade på resultatet vid en viss tid, man skulle aldrig få uppleva den där känslan av ”aaah” som infinner sig när man har lämnat en text, rensar sin inbox och skrivbordet på datorn från allt relaterat till det knäcket, skickar fakturan och hugger tag i nästa grej.

Det finns ju massor av människor som jobbar helt utan deadlines – inte bara de som står vid ett löpande band på en fabrik. Man jag kan inte tänka mig att jobba utan den sporren/moroten/piskan. Det värsta vore nog att skriva en avhandling, tänk att ha en enorm mängd tid till sitt förfogande, och veta att om två-tre år kanske nån vill kika på vad man har kommit fram till… Hu!

Nä, jag är så nöjd med att ha flera deadlines i veckan, att alltid pendla mellan att jobba järnet, vara lättad, lata mig, ha sätta-igång-ångest och jobba som fan igen.

PS. Nu äter jag upp bullen som skulle vara till eftermiddagsfikat till frukost istället för att fira att jag lämnar en text till Scoutmagasinet idag. Det förtjänar jag. Forskare får bara äta bullar vartannat år eller så.