Frilansbyrån Doris Produktion

Som notorisk tidningsprenumerant provar jag mig ganska systematiskt fram bland sånt jag tycker är intressant. Just nu är jag vansinnigt nöjd med hemmets tidningsutbud (inte lika nöjd med hemmets tidningskostnader, men det är ju en helt annan sak). Vi har nu i vårt hushåll – förutom en uppsjö av medlems- och gratistidningar – DN, Journalisten, Språk-tidningen, Tidningen Vi och Filter. I love! Ja, de två förstnämnda är förstås mer självklarheter än vardagslyx, men de tre senare är verkligen grymma. Det känns som att magasinjournalistiken verkligen fått en renässans de senaste åren. Tidningen Vi är förstås ingen nyhet direkt, men den håller verkligen hög standard nummer efter nummer. Fantastiska bilder som fått kosta och sköna porträtt som fått ta tid.

En nyhet är däremot den typ ett år gamla Språktidningen. Hur, hur, jag säger bara HUR klarade sig världen utan den tidningen förut? Den är ett underbart hopkok av språkliberalism à la Fredrik Lindström, språkvård à la ett inte alls särskilt konservativt språkråd och faktaspäckad språkjournalistik med detaljrikedom och humor. Mmm. När jag fick första numret i handen tänkte jag att det var himmelriket för en språknörd som jag, men målgruppen måste vara försvinnande smal. Så fel jag hade. Tidningen verkar ha gott om prenumeranter och åtminstone ett tiotal personer av vitt skilda bakgrunder, åldrar och kön som besökt vår trevliga läsinbjudande nystambytta toalett har försjunkit i den härliga lilla tidningen och velat bli prenumeranter så fort de hunnit tvätta händerna.

Och så Filter. Att Filter finns är ju bara det ett under. Ett kvalitetsmagasin utan någon mer inriktning än att de skriver om Sverige. I vår annonskrängande avertorialtid hade jag nästan gett upp hoppet och resignerat för en framtid med Allt om bröllop och Hus & Hem som mina enda valmöjligheter. Men Filter verkar alltså ha hittat sina läsare, fler än någon hade kunnat hoppas på är intresserade av 20-sidors reportage om allt från guldgrävartanter och raketbaser till popexporter och nobelpristagargener. Så är det också välgenomarbetat, snyggt och otroligt läsvärt.

Mer magasinjournalistik åt folket! Halleluja!

Oj, vad det är segt att komma igång efter semestern. Blir man inte lite dummare av att vara ledig?

Jag och Adam satsade på sen semester i år och drog till Sydfrankrike de två första veckorna i september. I måndags satte jag mig, nyss hemkommen och med Medelhavets vågskvalp i öronen, och skulle skriva ett mysigt reportage om folk som heter skumma saker. Absolut inte ett svårt ämne, bara lite trevligt blaj och skojsig statistik. Men av någon anledning har jag flera gånger halvt om halvt brutit ihop den här veckan av arbetsbördan, skrivit om ingressen 15 gånger och med hjärtat i halsgropen suttit och stirrat på halvfärdiga meningar på datorskärmen.

– Jag kan inte skriva längre, min hjärna är hormonmos och det är ditt fel! skrek jag till snälla Adam i onsdags kväll, innan jag kastade mig i sängs och tyckte synd om mig själv för att jag både var gravid och dum.

Nu när repet är klart och lämnat och både Fia och Anna intygat att det inte var skit utan faktiskt hyfsat kul, sitter jag här och undrar hur två veckor på playan lyckades göra min hjärna till pulvermos.

Jag antar att det helt enkelt är så att det är svårt att starta upp hjärnan igen efter att helt ha kopplat bort allt. Visst, jag har läst tidningen då och då på semestern, kollat på CNN och hängt med i världshändelserna. Men jag har inte skrivit en enda mellanrubbe och inte gjort någon intervju.

Nu hoppas jag att nästa veckas jobb går att fixa utan att jag måste skälla ut Adam och smälla i dörrarna utan anledning. Annars måste jag ge honom en fin present för att han står ut med någon som jag.

Men jag är rätt orolig inför föräldraledigheten, hur seg måste man inte vara efter att i nio månader kopplat bort allt vad journalistiskt arbete heter? Hatten av för mina fantastiska meddorisar, som båda klarat detta med bravur. Nu vet jag inte hur mycket Jonas och Jonathan drabbats av detta, men jobben Anna och Fia gjort har i alla fall blivit finfina. Beviset finns i senaste Journalisten eller här.

En fördel med att vara frilans är att man slipper allt klag från läsarna. Alltså, man missar ju berömmet, och visst kan det vara fint med konstruktiv kritik, och det händer ju att man gjort fel och då är det bra med en rättelse. Men min uppfattning är att det mesta man får i form av läsarreaktioner är ogrundat och gnälligt gnäll.

När Johanna skrev tekniktester för Metro i våras fick hon varje vecka ett gäng mer eller mindre knäppa kommentarer från läsare. Nejnej, alla var inte knäppa så klart, men många var av typen ”jag tycker att ditt test var fel, jag tycker att en annan mp3-spelare är bättre” (och ibland betydligt otrevligare, med fula ord och arga tillmälen) Man ba ”Jaha? Ojdå, jag gör ett nytt test och skriver in dina betyg istället”. Allt för att hon hade en mejladress i sin byline.

Anledningen till att jag tänker på detta just nu är att jag gruvar mig lite inför nästa nummer av Journalisten. Detta nummer innehåller nämligen ett stort reportage av mig och Sofia om att Aktuellt fyller 50 år (skryt skryt). Och vilka läsare är gnälligare än de som själva är journalister! Jag förväntar mig därför att nästa nummer av tidningen kommer vara fyllt av insändare där vi häcklas offentligt för vår ogenomtänkta analys av tv-nyheternas utveckling, eller vad det nu kan vara.

Så hoppa gärna över nästa nummer, men missa inte att läsa detta, som kommer ut idag!

Rivstart. Det är nog det bästa ordet att beskriva hur början av hösten har sett ut. Där satt jag i sommarstugan och hade tråkigt och önskade att det skulle hända något. Be careful what you wish for, säger jag bara!

Ett försiktigt sommarmail skickades till de andra om att jag sålt in ett jobb till Scoutmagasinet, i ämnesraden stod det ”mjukstart”. Det är nu mer än en månad sedan och jag har fortfarande inte hunnit skriva klart jobbet om handikappscouting. Plötsligt ville alla ha Doris på en gång, så det var bara att tuta och köra. Annas semester rök, Johanna fick använda lunchrasten på sommarviket till Doris och jag gjorde telefonintervjuer från en fjällstation.

Att sedan på mindre än ett dygn gå från mammaledig fjällsemester i nordligaste Norrland till att intervjua Anna Hedenmo i Aktuelltredaktionens mötesrum på tv-huset i Stockholm är nästan för mycket. När en av landets bästa intervjuare tittar på en efter att man ställt en halvrisig fråga, lägger huvudet på sned och säger ”hur menar du då?” känner man att en mjukstart kanske inte varit helt fel.

Det är egentligen inte förrän nu, när ljuva vardagsseptember kommit till Hammarbyhöjden, som vi hunnit pusta ut en aning. Men så har vi också hunnit göra ett stort huvudjobb till Journalisten (kommer ut den elfte september), ett svampjobb till Handelsnytt, ett stort rep om Cecilia Hagen till TT Spektra och landat ett riktigt trevligt och bra kontrakt med nyss nämnda nyhetsbyrå. Fråga oss inte vad vi gör till TT Spektra, fråga vad vi INTE gör till TT Spektra.

Dorishösten är här, och det med besked. Wohoo!