Frilansbyrån Doris Produktion

Nu har jag genomlidit en hel vår med mitt P3. Det är så OINTRESSANT! Mitt P3, vilket jävla skitprogram, vem orkar lyssna på en programledare som helt utan timing och talang pratar om sig själv hela tiden; ”Jag har tänkt på det här med otrohet, och en gång var jag otrogen, och dåå…”, och bryter av med att bjuda in sina egna vänner – för att fortsätta prata om programledaren! ”Du är ju min bästa vän, vad tycker du om min syn på otrohet?”

Allvarligt, nu är jag väl snobbig, men… kan de inte låta journalister göra radio och intervjua intressanta människor som har något att berätta? Det känns lite snopet att man med tre års utbildning ska behöva tjata på Sveriges Radio för att de ska köpa ett enda litet knäck av en, samtidigt som vem som helst får breda ut sig i etern med motiveringen ”Hon är en vanlig människa”.

Ojdå, nu tog det här blogginlägget en oväntad vändning, jag hade inte tänkt spåra ur i nån slags bitter elitism, utan bara konstatera att Mitt P3 är det sämsta jag har hört i radio, och att jag i höst hoppas slippa byta radiokanal varje dag mellan P3 populär och Christer (ah, Christer, det är bra P3-radio det!)

Idag har jag lämning på ännu en av våra jubileumstexter till TT Spektra. Denna vår har Anna och jag firat RFSU, vandrarhemmet, Friskis & Svettis, pizzerian och nu senast den lagstadgade semestern. Det är roliga jobb där man får lära sig en massa skojsig kuriosa – visste du till exempel att det fanns husmorskollon på 40-talet eller att pizzasalladen är en svensk uppfinning?

Det enda meckiga med dessa jobb är att man alltid ska försöka hitta roliga arkivbilder. Anna och jag har telefontrakasserat pressisar på bibliotek, Nordiska museets bildarkiv och allsköns organisationer. Oftast får man kalla handen. Nordiska museet till exempel, som är det största svenska bildarkivet, vill ha flera tusen betalt för varje tidning som publicerar bilden. Den dealen funkar liksom inte för en nyhetsbyrå, det blir en dålig affär.

Men ibland stöter man på små pressisänglar därute.

Till semesterjobbet hade TT-Lisa sagt att hon ville ha cheesy semesterbilder. Var skulle jag hitta det utan att behöva ge henne bilderna från familjen Eklundhs Ronnebysemester -87? Jag ringde charterbolagen och jag måste säga att hyllningarna av Lottie Knutsson är befogade. Jag har aldrig stött på en så bra pressavdelning som Fritidsresors. De fixade fram vad jag behövde i massor och började inte knorra om att de ville ha nåt i utbyte (ett citat eller nåt, pressisar kan vara skamlösa).

Många pressisar tror att deras jobb är att vara dörrvakt på företaget. Detta gäller på många banker och definitivt på skräckexemplet Försvarsmakten. Men det finns några presskontakter därute som vet hur man gör för att göra en journalist glad – de ger en det man bett om och gör det snabbt.

Bland våra jubilar-pressisar vill jag ge lite ris till STF och en massa ros till SVT och Fritidsresor. Ni borde hålla pressis-kurser!

Det händer relativt ofta att man som journalist hamnar i sammanhang där man inte hör hemma. Det är ju också en del av tjusningen med jobbet. Men ibland blir man bara alldeles stum och liksom lite förlamad av det absurda i tillvaron, det som man ändå inte trodde fanns, det som pågår parallellt med ens eget vanliga liv. Det hände mig senast för någon vecka sen.

Jag och Johanna har lite skribentuppdrag för scouterna vid sidan av journalistjobben. Det föll på min lott att bevaka deras ledarskapsseminarium som hölls på Slottet i Stockholm. Detta är ett axplock ur eftermiddagen:

- Kungen! Visst vet man att det är knäppt med monarki, men riktigt hur knäppt det är visar sig inte förrän man möter det på nära håll. Föreställ dig en presskonferens där alla reportrar reser sig när huvudpersonen kommer in, och den fjuniga reportern från Dagens Industri rodnar när han råkar säga både ”Ers Majestät” och ”du” till Kungen i samma mening. Kungen å sin sida kunde inte formulera en fullständig mening över huvud taget.

- Kostymerna! På seminariet var gräddan av svenskt näringsliv representerad, kostymer överallt. De gick på allvar runt och skakade hand och bytte visitkort! Första gången jag har varit med om att kön till herrtoan var längre än kön till damtoan.

- Svenska fanan! Var och en med lite trendkänsla vet att det inte är så politiskt korrekt att hylla den gamla trasan. Men trender slår inte traditioner, och Jacob Wallenberg berättade stolt att svenskheten – ”svenska fanan gul och blå” – är en av familjens grundläggande värderingar. Vad han nu menade med det.

Jag drar en djup lättnadens suck över att åter befinna mig på säker mark söder om Slussen.