Frilansbyrån Doris Produktion

Jag har denna vecka insett vad som är det sämsta med att vara frilans – man får inte betalt för att vänta. Om man tänker på saken så får ju en anställd betalt för att vänta på morgonmötet och vänta på att den man ringt och sökt ska ringa tillbaka. Man får till och med betalt för att vänta på att få sin lunch på ett café.

Anna, Fia och jag får inte betalt för det. Just nu sitter jag och väntar på att få svar på fyra mail. Jag väntar på att Tele2 ska höra av sig om när de ska komma och plugga in den nya telefonen på kontoret. Jag väntar på respons från en intervjuperson och jag väntar på att lunchsoppan ska bli varm i micron. Och detta gör jag helt gratis. Man kan säga att jag är arbetslös medan jag väntar.

Men jag vill inte skriva ett till ”det är jobbigt att vara frilans”-inlägg. Det är inte jobbigt, det är ashärligt. Jag har det så flexibelt att jag kan luncha med polare varje dag, ta en sistaminuten-semester när som helst och ta ledigt på en fredag och fika hela dagen. Doris julfester är aldrig pinsamma, det är tre kompisar som hänger och dricker vin (Fia pimplar inte så mycket just nu men hon brukar iaf sniffa på vinet litegrann).

Jag bara hatar att vänta. Och om man verkligen måste göra det kan man väl få betalt samtidigt?

Nej, nu ska jag sluta tjata och göra nåt vettigt av denna väntan. Jag ska nog packa upp de sju mobiler jag testar åt Metro och känna lite på dem. Stalltipset är att Sony Ericssons K850i både är snyggast, smidigast och har bäst kamera. Vill du se hela testet så får du plocka upp Metro om en vecka!

Jag är ju visserligen uppfostrad i JMK:s idealistiska Public Service-naiva skola, men ändå… Tillåt mig att reagera på den skamlösa textreklamen som blomstrar i magazine-världen!

Okej, det är inget nytt, säkert. Och utvecklingen har gått gradvis – när jag var liten såg en restaurangrecension ut ungefär såhär: ”Vi ger tre stjärnor åt maten och fyra åt servicen till en restaurang i Stockholms norra förorter” typ. Och det var ju länge sen det såg ut så. Men jag blir ändå förvånad över hur fräckt och uppenbart vissa använder textreklam. I senaste numret av Family living finns en artikel under vinjetten ”Promotion” med ingressen ” (…) Med Telias bredband kan de spela, surfa, ringa och kolla på film, alla på en gång”. Nedanför ”reportaget” finns en faktaruta: ”Så fungerar Telias säkra bredband”. Bildtexter: ”Kolla in modemet!” och ”Slå banrekord med stolen Playseats”. Ingenstans står det att det skulle röra sig om en annons. Ingen byline heller för den delen, vem vill sätta sitt namn där?

Sen läste jag i tidningen Mama (jaa, det är väl mitt bevakningsområde) om en familj med ett sjukt barn som fått bo på Ronald McDonald hus. Lite väl många gånger sa de ”tack vare Ronald McDonald hus…”. Gick på McDonalds några dagar senare, och vad finns på deras bricktidning? Tre nummer av tidningen Mama till ett bra pris! Man kan ju bli konspiratorisk för mindre!

Jaja, jag orkar inte hitta på nån festlig slutkläm på det här, drar bara slutsatsen att världen är på väg utför, och de enda man kan lita på är SR och SVT.

Nu är det klart! I helgen flyttade vi in på Paternostervägen 47. Nedan kan ni kolla in lite bilder från flyttdagarna. I lördags fartade vi runt och plockade upp möbler från mig, Anna, Fia och mina föräldrar i Knäs. På söndagen drog vi till IKEA med Sixten och käkade köttbullar och köpte lampor.

Doris har verkligen flyt just nu – nytt kontor och en massa nya jobb! I nästa nummer av Kulturtidningen och Campus finns det flera knäck av moi och vi har flera projekt på g med TT Spektra. Jag har börjat jobba på OTW med deras tekniktester till Metro, nästa tisdag publiceras det första testet som jag redaktörat.

Så vi kan ta julledigt med gott samvete i år. I januari kommer Anna tillbaka till Doris (även om hon jobbat en hel del under mammaledigheten) och sen är det inte långt kvar tills vi jobbar alla tre!

Ses i Hhöjden!

Första flyttdagen, packa upp & lunch

Andra flyttdagen, IKEA & finlir










Sixten var tapper på IKEA men tröttnade mot slutet. Då hjälpte det att äta sin egen strumpa.




Tillbaka på kontoret, puh! Anna piffar stolar och hennes söner provsitter.






Finito! Familjen Bratt/Alm firade med pizza o jag åkte hem.

Nu flyttar vi in! Vi har fått nycklarna till Doris nya lokal och i helgen går flyttlasset! Eller, flyttlassen får man väl säga. Från olika lägenheter, föräldrahem och källarförråd samlas Doris bohag (kontorshag?) ihop. Det tar väl ungefär hela helgen, men vi och alla Doris killar och barn är superladdade, så det går nog som en dans. På söndag eftermiddag ska vi pyssla, fixa och sen bara njuta av att det företag som startade som högtflygande drömmar under någon tråkig föreläsning på JMK nu faktiskt både går ihop och har en egen lokal som inte är ett arbetsrum i någons lägenhet.

Medan vi sitter där och myser i våra loppisfåtöljer och njuter av kaffe från Annas gamla kaffebryggare med mjölk från den bättre begagnade Blocketinhandlade kylen kikar vi genom de nyputsade fönstren ut på den lysande röda från målarfirman ärvda skylten med vår svarta snygga logga, insuper bokstäverna ”Doris Produktion” i knastypsnittet Braggadocio och känner oss riktigt jävla toklyckade för en liten stund!

Välkommen till Paternostervägen 47, hittar du dåligt i Hammarbyhöjden rekommenderar jag ett besök på kvällstid då den famösa röda skylten lyser upp din väg!