Frilansbyrån Doris Produktion

Eftersom vi i Doris mest intervjuar Dorisar känns det självklart att låta den intervjuade läsa texten innan den går i tryck. Då handlar det i första hand om att rätta till sakfel eller rena missförstånd (okej, om en person som aldrig blivit intervjuad förut börjar avslöja känsliga barndomstrauman och sen vill ta tillbaka, så må det vara hänt). Jag säger alltid ”Jag skickar artikeln till dig, så kan du höra av dig om det finns några faktafel eller om jag har missförstått något”.

Men man är alltid lite orolig när man öppnar ”re:Reportaget om dig”-mejlet. Där kan finnas alltifrån ”Det här ser fint ut, men jag är 37 och inte 35 år.” till rena slakten av ens text. Min värsta hittills var: ”Hej, vi är glada att du vill lyfta fram våra åsikter, men vi har lite ändringar. Det som är rödmarkerat är tveksamt, det som är skrivet i grönt vill vi att det ska stå istället för det röda, och det som är blåmarkerat är sånt som du ska ta bort”. Sen hade de skickat tillbaka min text, nu i regnbågens alla färger. Tror bara det var mitt namn som fortfarande var svart. Varför skrev de inte artikeln själva?

Om någon har ett tips på hur man kan vara mer tydlig än ”Jag skickar artikeln till dig, så kan du höra av dig om det finns några faktafel”, så mejla gärna mig på anna@dorisproduktion.se.

Jag funderade på att blogga om SRAO:s nya avtal idag. Skriva ytterligare ett surt inlägg om att facket bara företräder de fast anställda. Eller så tänkte jag skriva om hur man hanterar casepersoner som vill ändra hela artikeln och inte förstår att de bara får anmärka på citatens korrekthet och ska ge fan i min ingress. Jag funderade också på ett inlägg om Annas och mitt besök på Eget Företag-mässan.

Men alla dessa bloggplaner grusades idag när jag stod och väntade på Anna på Pressbyrån vid T-Centralen. För när jag stod och slötittade på alla glassiga magasin översköljdes jag plötsligt av ilska. När jag tittade på tidningar som Body (tidningen för kroppsbyggare), Brant (tidningen om brant skidåkning, observera alltså INTE om längdskidåkning) och Snowmobile (magasinet om snöskotrar) så blev jag bara så jäkla sur.

Hur i hela fridens namn kan nån jäkel få pengar för att göra dessa tidningar? Jag menar, Spa & Hälsa? En tidning om spa, vem in i helvete får för sig att lägga hundratusentals kronor på att utveckla en tidning om hotell där man kan bada i en lerbassäng och få massage?

Okej, jag kanske är för aggressiv (jag är trots allt en av grundarna till Facebook-gruppen Vi som blir onormalt aggressiva för struntsaker) men jag blir fett sur när jag tänker på hur mycket pengar som satsas på de flertal tidningar som skriver om bröllop. Lägg de pengarna på kvalitetsradio istället!

Och säg inte att det är marknaden som bestämmer, att fler folk vill köpa tidningen Resa med barn än lyssna på en P1-dokumentär. Jag kan inte tro att det finns så många puckon i Sverige, jag vägrar att tro det.

Nej, nu ska jag varva ner och dra på semester. Det kanske behövs.

Jag gissar att de flesta journalister fungerar på samma sätt som jag gör, det vill säga: hade vi inte haft en deadline hade vi inte gjort ett skit. Jag vet inte riktigt hur eller när det uppkommer, men jag vet att jag alltid har varit sån. Det är kanske skolsystemet vi är uppfostrade i som skapade oss? Läxan ska vara klar till imorgon, provet är på tisdag osv. Aldrig du får välja när du känner dig redo för prov eller lämna in texten är den är klar. Vissa människor fattar att poängen med att provet ligger nästa tisdag är att du ska ha en vecka på dig att plugga, de slår sig ner och läser en stund varje dag. De människorna blir nog inte journalister. Andra människor (jag) njuter av den lediga tiden som plötsligt står till buds och börjar vrålplugga måndag kväll klockan tio.

Men varför kan jag inte få in i min hjärna att jag inte går i skolan längre? Att det mesta jag gör i mitt yrkesliv och mitt privata liv är grejer jag gillar att göra och har valt själv? Varför ska jag behöva ta till sista minuten-panik och deadline-mani när jag skriver artiklar om spännande saker med möjlighet till språklig finess eller när jag skickar en tidning till tryck i vilken jag själv fått bestämma varje kvadratcentimeter av innehåll och layout? Tidsbrist, jovisst, att vara journalist är oftast ett stressigt jobb, men va fan, handen på hjärtat, hade jag börjat i tid hade det inte blivit så sinnesjukt tajt på slutet.

Men jag blir ju också som mest kreativ den där maniska tiden strax före lämning, och det är kanske det som är grejen. Hade jag börjat i tid hade det inte blivit lika bra. Jag gick en retorikkurs en gång, och till andra kurstillfället skulle vi hålla vårt första tal. Jag visste inte vad jag skulle prata om och sköt upp förberedelserna i oändlighet. En halvtimme innan lektionen hade jag gett upp – det skulle inte bli nån retorikkurs för mig, det här sket sig, jag hade ju inget att säga och det var ju liksom det som var hela poängen att man skulle ha. Men så plötsligt kom psycho-glimten och hjärnan började jobba på högvarv. En timme senare klev jag andfådd in på lektionen med ett på tunnelbanan nyskrivet tal i handen. Det hette ”sista minuten-panik är min enda tillgång” och blev faktiskt ganska lyckat. Sen dess har jag börjat se sista minuten-paniken för vad den faktiskt är för mig – en tillgång.

Igår var det kanelbullens dag. Allvarligt, vad är det för trams? Varför behöver en bulle en egen dag? För att man ska hedra den, för att den inte ska falla i glömska? Plötsligt finns det dagar för allt, känns det som.

Det gör mig både lättad och lite sur över att jag inte är anställd på en redaktion när dessa dagar inträffar. För vissa uppdrag vill man ju bara slippa: ”Idag är det kanelbullens dag, stick och prata med en bagare om kanelbullens betydelse.” Lika originellt som ”Oj, nu börjar visst Ramadan. Ska vi…åka till en skola i Rinkeby?”

Ingen vill ju köpa sådana rep av en frilansare, tänk dig: ”Hejsan, jag har en toppenidé på ett rep som jag vill sälja till er: Imorgon är det lakritstrollets dag. Jag tänkte gå till Pressbyrån och intervjua tjejen där, för de säljer ju lakrits.”

Samtidigt kunde det vara skönt att slippa var så förbannat kreativ hela tiden. Det är de anställda förunnat att göra de slappa, sköna slentrianrepen.