Frilansbyrån Doris Produktion

Doris har äntligen fått ett hem!

För några dagar sedan blev det klart att vi tre dorisar flyttar in på Paternostervägen i Hammarbyhöjden den första november.

Därmed flyttar vi ut från Jonathans och Annas eminenta arbetsrum, där jag förvisso trivts mycket bra men egentligen spenderat mer tid med att gulla med Sixten än att sälja in jobb.

Inflyttningsdagen sammanfaller med dagen då Doris inleder ett samarbete med OTW. Jag ska nämligen börja producera konsumenttester till Metro i OTW:s tjänst. Det känns toppenkul och OTW verkar vara ett jättebra bolag att jobba med.

Inom kort kommer också Anna och Fia tillbaka och börjar jobba igen så det är mycket roligt på gång i Doris!

Så fort vi flyttat in på Paternostervägen ska jag lägga upp snygga bilder på hemsidan och till jul lovar vi att ordna glögg åt alla Doris vänner.

Har ni vägarna förbi Hammarby under hösten är det bara att titta förbi på Fader vår-vägen 47!

Följde bevakningen av den där hemska flygolyckan i Thailand och blev lite cynisk på kuppen. Apropå Annas inlägg förra veckan om att ta betalt för att göra intervjuer funderade jag på det motsatta som också flitigt förekommer. Att betala för att få exklusiva intervjuer och material.

På Aftonbladet.se toppade de under hela måndagen med rubriken ”VI LEVER! Sekunderna efter kraschen”. Och så en film från en mobilkamera, filmad av en av de två svenska killarna som hade turen att sitta vid nödutgången och därför överlevde. Jag tittade såklart på filmen, som de flesta andra dras jag som en fluga till olyckor och blod även jag skäms lite för det (kan ni också känna ibland att ni svämmar över av nyfikenhet för att ni inte får veta vart ambulansen som just passerat är på väg?). Jag chockades en smula och fick en klump i halsen.

När jag kom hem berättade jag för Jonas om den hemska mobilfilmen och hans direkta reaktion var:
– Där tjänade dom killarna en hacka!
Jag blev upprörd, mest för att jag inte visste vad jag skulle reagera på. ”Din cyniska jävel” och
”Urk han har rätt, de fick pengar för filmen” trängdes i huvudet.
– Men dom var ju säkert chockade! Fatta att komma ut ur ett brinnande flygplan! Då kanske man reagerar så, att man filmar, försvarade jag mig indignerat.
– Min kompis X var också chockad efter tsunamin och fotade jättemycket, men han har inte sålt en enda av de bilderna, kontrade Jonas.

Jag blir arg för att jag inte vet vem jag ska bli arg på. Det kan naturligtvis vara så att killarna helt sonika gett sin mobilfilm gratis till Aftonbladet i någon slags informera-folket-iver, men troligen inte.

Det är väl inte så svårt att förstå att om killarna blir erbjudna pengar för sin film samma dag som olyckan skett säljer de den. Chock, behov av kompensation för det hemska de varit med om, viljan att synas… Det är inte heller svårt att förstå att Jonas tycker att det är omoraliskt att de tjänar pengar på andra människors lidande.

Men vem står egentligen för omoralen i sammanhanget? Aftonbladet såklart. Som vanligt. Människor i chock har en given plats i kvällstidnings-retoriken, att de säljer behöver ingen tvivla på, inget nytt under solen.

Fy fan vad svinigt det är ändå, att muta chockade människor till publicering. Trond-nivå.

Jag kör en DN: För övrigt… är närhetsprincipen plågsamt uppenbar i sammanhanget. En flygolycka sker i svenskarnas nya älsklingssemesterland Thailand och alla svenska medier toppar. Minns ni att 199 personer dog i en flygolycka i Sao Paolo i juni? Inte jag heller.

”Ja, hejsan, det här är Anna Bratt från Doris Produktion. Jag undrar om jag kan få intervjua dig?”
”Eh, ja, det går väl bra.”
”Vad bra. Men jag skulle vilja ha ett par hundra tusen för det.”

Ja, sådär kan jag hålla på ända tills Sofia börjar gräva i mina arbetsmetoder och ifrågasätta mina journalistiska ideal. Hon kanske börjar kolla i bokföringen hur jag egentligen har redovisat mina intäkter. Till slut blir jag tvungen att skicka en torped på henne, för att få henne att hålla sig på mattan. Under tiden har kanske Johanna dragit in ett par hundra lax på sin sidoverksamhet, låt säga en rådgivningsbyrå av nåt slag, och sedan gjort journalistik av sina klienters öden.

Sen kan Sofia stå där i debattprogrammen i TV och jäsa av självgodhet med sin ölmage och sitt pondusskägg (hm, nåja), ända tills det uppdagas att hon själv minsann har försökt utpressa våra uppdragsgivare genom att kräva pengar för att hålla tyst om mina och Johannas oegentligheter.

Är detta ett tänkbart scenario? Naturligtvis inte, vi är alla tre journalister med högt ställda moraliska principer. Dessutom står vi alltid på den lilla människans sida, det skulle inte falla oss in att låta ett case pantsätta sin mammas smycken för att vi ska göra reportage om honom. Men det är ett känt faktum att både pengar och makt kan ludda till en människas moral rejält. Och har man fått en livstidsdömd fånge frikänd, då har man ju makt. Och kan man ta ett par hundra tusen i arvode för ett uppdrag, då har man ju pengar (”Jag förstår att folk är avundsjuka för att jag tjänar mycket pengar. Jag är ingen journalist som tar 3 200 kronor för en text och en bild” – Trond Sefastsson till Dagens Nyheter den 3 september). Så vad händer om det är som Dick Sundevall säger, att det varje dag ringer folk och erbjuder en massa pengar för att man ska ta upp deras fall i TV?

Nu tänker jag inte döma i det här fallet, bara konstatera att Trond Sefastsson och Dick Sundevall tillsammans utgör en tupp för mycket i hönsgården, mediesverige har inte plats för två manliga journalister i övre medelåldern, med varsin frikänd livstidsfånge och varsitt jättestort ego. Och ja, Trond, det har hänt att jag har sålt en text och en bild för 3 200 kronor, och ja, visst är jag avundsjuk på dina pengar, men jag har mycket högre yrkesetik än vad du har!

För några dagar sen avblåstes journaliststrejken och landets lokaltidningar kunde till slut få full bemanning igen. Landsortstidningarnas anställda fick en välbehövlig löneökning och det är toppen, man skäms över sin yrkeskår när man ser hur lite en nyhetschef i Laholm drar in i lön. Härligt också att se att ett medlemskap i SJF kan ge mer än bara en prenumeration på Journalisten, ett pressleg och 10% rabatt på ölen på Pressklubben.

Men det är bara för de fast anställda som facket betyder mer än så och det börjar jag faktiskt bli jäkligt trött på.

Jag har jobbat nonstop sen jag tog examen och mina anställningsformer har varit fullt normala för en nyutexad journalist. Jag har varit sommarvikarie, korttidsvikarie, inhoppare och frilansande egenföretagare.

Ändå är jag inte välkommen i facket. Som anställd måste man ha ett kontrakt som löper mer än fyra veckor och det är inte många av mina kontrakt som varat under så lång tid. Man får oftast en veckas inhopp som sen växer allt eftersom. När vi startade Doris fick jag inte heller vara med i SJF. Man måste ha funnits och tjänat pengar i fyra månader innan man är välkommen som frilansmedlem. När de fyra månaderna väl hade passerat var jag så trött på facket att jag inte ville vara välkommen där.

SJF är dåliga på att representera frilansare. De har en rekommendation för hur hög ersättning man ska begära, men den är så orealistiskt hög att ingen någonsin skulle få så mycket betalt. Och det struntar de i. SJF tar inte heller itu med Sveriges Radios inlasningsstopp. SRAO är i allmänhet löjligt passiva och lama och blundar för de hundratals unga journalister som utnyttjas av svenska folkets egen radio och tv. SJF vill inte ens släppa in alla timvikarier och inhoppare som sliter för skitlön för att producera större delen av landets medieutbud.

Så jag vill inte vara med i ”Sveriges fastanställda journalisters förbund” som en vikariekollega kallade SJF. Ni är någon annans fackförbund, inte mitt.

Men jag vill ändå säga grattis till alla fastanställda landsortsjournalister. Ert fackförbund har till slut gett er mer än bara billig öl.