Frilansbyrån Doris Produktion

Tillbaka efter tre veckor i Centralamerika. Större delen av tiden ägnade jag åt ett land som väldigt få i vår del av världen vet något om; Honduras. Min syster är volontär i huvudstaden med det indianklingande och tungvrickande namnet Tegucigalpa. Hon jobbar på ett dagcenter för CP-skadade barn.

Barn som i Sverige hade haft personlig assistent hela bunten får i ”Tegus” klara sig med en fröken på 20 barn, och då har de ändå det väldigt mycket bättre än många andra honduranska barn. Landet är det fattigaste i Centralamerika och 70 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen.

Klasskillnaderna är enorma och min syster lever mitt emellan. Hon bor i en av Tegus rikaste familjer. Allt man ser från vägen är en gigantisk mur med stålport och kodlås. Om man har förmånen komma förbi de fem vakthundarna (lättast om man sitter i en av familjens överdimensionerade stadsjeepar) breder en minutiöst välskött trädgård med pool, grillplats och palmer ut sig. Huset är i kolonialstil och innehåller inte bara biljardrum och tv-apparater modell bioduk, utan också privat badrum i anslutning till varje king size-sovrum. Den välvårdade anläggningen sköts av trädgårdsmästare, hembiträde och städerska under ständigt överinseende av den eleganta hemmafrun som inte satt sin fot i centrum på två år av rädsla för att blir rånad av fattiga.

Samtidigt är landet otroligt vackert med gröna kullar, mayaruiner, vulkaner, paradisöar och städer som breder ut sig över bergssluttningarna. Människorna är öppna och tempot är luuugnt.

Det kliar såklart i journalistens fingrar att beskriva denna sköna kultur med sina absurda motsatser. Läs mer om arbetet med utvecklingsstörda barn i Scoutmagasinet i mars och om en aktiv vulkan i Scouten samma månad. Håll också ögonen öppna för Hondurasrapporter som inte ännu hittat till sina rätta medier!